VildKatt

Nu känns det redan lättare. Bara man får prata av sig lite - och får svar tillbaka. Det gör underverk, på riktigt.

Fast jag önskar fortfarande att jag inte var så körd. Det här med att inte veta tär mer på mig än jag skulle velat erkänna och jag bara vägrar att ge upp! Som någon jävla pitbull som vägrar släppa taget även om det skulle förhindra att man tog fler sparkar.

Idag är en sådan dag då inget känns rätt. Allt känns fel och orättvist och inte ens kroppen vill fungera - fast här vet jag i alla fall varför. Jävla p-piller är allt jag säger.

Jag är rätt arg. Inte minst för att jag uppenbarligen inte varit annat än en chaufför idag, en man lånar bilen av men i övrigt inte behöver säga ett enda ord till. Sedan kräver andra betalt av en för en full tank bensin där man använt hälften.

Jag är arg, men mest av allt så är jag ledsen. Ledsen över att ingen verkar bry sig, över att ingen frågar hur jag mår eller hur dagen varit. Att jag ska behöva tigga om lite medömkan av en IRC-kanal, som tystnar, fastän jag har träffat folk hela dagen.

Och framför allt är jag ledsen för att jag verkligen gått från "Älskling" till någon som knappt förtjänar en klapp på huvudet. Idag vill jag bara veta var jag gjorde fel så att jag kan lära mig till en annan gång, men inte ens det verkar jag få, nu när jag äntligen tar tag i saken.

Dagar som denna.. Hoppas verkligen att de inte blir många.

Tiden går så fort. Att det redan är augusti känns nästan horribelt och det har redan börjat kännas som höst. Känner att jag nästan inte hunnit med något alls. Knappt hunnit känna att det varit sommar för att jag varit så sjukt upptagen med mig själv och mina egna små problem som bara väst större och större i mitt huvud. Min egen värsta fiende är helt klart mig själv och inte de människor som kallar mig för biatch - vilket jag mest tycker är uppfriskande.

Nu kom jag hem ifrån Norrköping igår och det var ritkigt trevligt. Blev en hel del starkdricka men hann också med att fiska, käka kräftor på kräftskiva, bada, spela Dragon Age (måste ta reda på om det går att spela på Mac) och se på filmen Inception (som jag för övrigt rekommenderar). Dessvärre glömde jag typ hälften av min lätta packning där nere så jag gick väl egentligen back på den resan, men det var ändå värt besväret att ta sig ner. Allt för att ta avsked av Rickard som snart ska fara iväg till Australien och som jag bodde hos. Blev en hel del snack där också, så ikväll är jag rejält trött som inte sovit på hela helgen och inte igår heller.

Och så har jag, under helgen, kommit till insikten att jag verkligen älskar en person, som alltså inte är en del av min familj, vilket är skrämmande. Jag var sjukt nervös när jag skulle berätta det för honom - med dundrande hjärtslag och ett underliggande illamående på det - men han tog det bara så.. enkelt. Jag vet inte om jag är besviken på det, så som jag själv darrat för denna sanning, men det är ändå rätt skönt att det togs med sådan jämnmod även om det också retar mig. Inte för att jag vet om det alls var klokt att säga något om det, men för min egen del så var det en lättnad att alls få det ur mig. Ändå känns det som om jag spelar ett sorts spel hela tiden. Ett spel som går ut på att jag gärna vill visa och säga just vad jag känner, men håller igen för att inte skrämma bort honom, för om folk bara visste vilka känslor som ligger bakom orden "Jag älskar dig" i mitt fall.. Gudar. Jag skulle nog bli inlåst! Det är som om jag hamnat i ett personligt Kalla Kriget och jag ser fan inte hur det kommer att sluta.

Så just nu är jag olyckligt lycklig men känner mig rätt sliten. Goda nyheter är dock att syrran kommit in på det tekniska basåret här i Luleå, så jag blir kvar här ett tag till i lugn och ro. Något som kommer innebära att jag kommer läsa upp Matte B och ta tag i min jägarexamen och sedan får vi väl se om jag får min kärlek besvarad eller inte. Att detta sista skulle bli en sådan stor del av mitt liv känns... underligt. Minst sagt. Jag som alltid varit så självständig.

VildKatten har helt tappat fotfästet men räknar kallt med att landa på alla fyra - hur det än går.

Ibland blir jag bara så arg och besviken och jag har inte ens någon jag kan projecera det på annan än mig själv. För det är just där felet ligger - hos mig. Något som är allt annat än upplyftande. Och inte lär jag mig heller. Borde verkligen hunnit lära mig att inte göra upp planer, inte låta tankarna flöda fritt och sluta hoppas på lyckliga slut, för det finns fan inga sådana. Iband får man vara tacksam för att det alls finns slut. I det här fallet trodde jag det fanns en början, men inte ens det. Vilket borde varit väl, om jag bara kunnat släppa det, men det kan jag inte. Eller så vill jag inte. Ibland är det svårt att veta hur landet ligger - ibland är det svårt att förstå. Ibland är man helt enkelt bara ledsen, och då får jag lov att vara det, så det så!

Livet går verkligen lite upp och ner just nu. Har kommit på att jag saknar Scully, som ju bor ända bort i skåne, att snacka med en smula. Skulle vilja ta lite vin, äta god mat och bara snacka en massa skit med någon överlag. Sel har ju varit upptagen och nu ska ju Kelizie få valpar också, så allting är lite på tårna nere i Byske - där Sel ju bor. Överlag har jag alltså känt mig lite hängig och kännt mig löjligt ensam. Undrar om det är nackdelen av att vara kvinna, eller om det är P-pillerna som jag började med för dryga månaden sedan? Man kan ju bli lite snurrig i kroppen när man börjar peta i sig en massa hormoner så det senare skulle inte förvåna mig, även om det helt enkelt bara kan vara en del av att leva.

Överlag saknar jag nog bara att ha lite mer kvinnor omkring mig. Inte för att det är något fel på grabbarna som jag umgås med, men de förstår inte ritkigt allt - av ganska naturliga skäl. Kanske är det till och med tur att det är så, nu när jag tänker efter. Lite av charmen är ju att män och kvinnor inte ritkigt ska förstå varandra, men ibland behöver man också träffa andra än rollspelskamraterna. Kanske är det tur att det snart är GothCon så man kommer iväg lite. Inte för att man lär träffa många fler kvinnliga kamrater där... men man kan ju låtsas i alla fall!

Bilen fungerar annars igen. Inte för att den inte fungerat innan, men farbror polisen uppskattar generellt inte att man kör utan framlykta. Det fanns faktiskt reservdelar på Biltema (älska biltema!) för min gamal ford, så Oskar var så snäll att han installerade hela saken åt mig medan jag fokuserade på att byta vindrutetorkare. Jag lyckades nämligen skära upp mig mellan tumme och pekfinger på de trasiga extralamporna det första jag gjorde, så till så mycket till hjälp var jag. Lika värdelös som vanligt. Tur man har folk omkring sig som har lite vett och skicklighet!

Största fördelen med att ha fungerande bil är dock att jag nu kan ta mig till stallet igen! Träffa både Figaro och Hogge, och kanske återfå lite kondis! Är ju lätt en månad sedan sist! Helt jävla galet, det är vad det är! Sötpojkarna! Sådant gör en ändå glad i slutändan, det att Karin inte tröttnat på att vänta på en seg skåning med söndrig bil, utan fortsatt låter en pyssla med hennes hästar. För djur och frisk luft ska nog fan snart få fart allt igen- och allra helst emd en riktig slurk Våkänsla till!

" Ångest är ett sinnestillstånd som karakteriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fall beror ångesten på förändringar i hjärnan. I andra fall hör den ihop med andra medicinska problem eller psykisk sjukdom."

Detta är ett syndrom jag sällan drabbats av - trodde jag. Vid de tillfällen jag nämnt att jag burit det är dels vid tillfället då jag, för sista gången, flyttade hem efter den sista terminen i skolan och insåg att jag aldrig skulle åter. Att då få plats med alla ting från skoltiden i det lilla rum jag hade hos föräldrarna då var helt enkelt droppen som fick bägaren att rinna över. Och botemedlet? Jag lämnade lägenheten och gick en runda. Tid som passerade: ca 20 minuter.

Andra tillfället jag tänker på var tillfället då jag skulle flytta från Malmö till Gävle och det var sista natten innan flytt. Allt jag skulle behålla skulle få plats i bilen jag ägde och sakerna tog aldrig slut! Och ingen hjälp hade jag. Slutligen ringde jag Kalle och storgrät i telefonen, varför han kom och räddade mig. Förfluten tid: 15 minuter.

Men så har jag insett att jag fått det oftare än så, även om de flesta tillfällena har att göra med provtagning på sjukhuset. Blodprov that is. Och så klart: de lätträknade tillfällen då jag verkligen velat påpeka för en eller annan person att jag var förälskad i dem.

Men så kom jag på idag, att jag faktiskt har ångest i samband med min allergi och att detta snarare kan pågå i timmar. Jag blir rastlös, irriterad, upprörd, ledsen och orolig i samband med att näsan bara rinner och nysningarna avbyter varandra där emellan medan ögonen och klibbar ihop sig för mig. Överlag gör det mig fruktansvärt ofokuserad, vilket väl bara är logiskt med tanke på läget. Men då, när jag äntligen ger upp och frågar om jag får fara hem, sitter och skruvar på mig hela hemfärden, och nära på hysteriskt försöker fixa med ett bad och något att äta samtidigt som jag ska undvika att kliva på en sällskaplig katt, nysa, snyta mig och klä av mig, inser jag att detta fan är ångest.

Och är det inte ångest så vet jag inte vad det är.

Men nu, efter timlångt bad, en tablett medicin och en smula mat i magen, så börjar jag känna mig mänsklig igen. Snart ska jag fara iväg och förlajva lite, bara jag också får sovit en stund till. Och till plåster på såren så kan jag bara snegla lite fint till vänster. Där ligger nämligen min nya ASUS EEE 901 och glimmar i all sin vita glans. För den Lilla kom i onsdags och det gör mig, trots allt, till en klad hest. ^_^

Någon som känner igen den här? (Med reservationer för bitvis fel text!) :

Samlar mina tankar i ensamhet innan jag går ut
trodde jag var smart när jag sålde ut
ahhh ahhh
Längtar efter dig och nu står jag här mitt i all betong
När jag nu åker på tänker jag på, det var fel av mej att sälja så.
(Så jag ber dig: Kom ut till mig)

Lantbruket
det är mer än bara bedor
det är även fest och vänner
träffa dem man vill och känner
Lantbruket
även vindarna kan vända
för mig var du den enda
och lantbruket är värt ett högre pris Lantbruket

Det är inte lätt när man inte kan inse sina fel
jag är som en bonde utan svin
ahh ahh
Längtar efter dig och nu står jag här mitt i all betong
När jag nu åker på tänker jag på? Det var fel av mej att sälja så?
(Så jag ber dig: Kom ut till mig)

Lantbruket
det är mer än bara vänner
det är även fest och vänner
träffa dem man vill och känner
Lantbruket
även vindarna kan vända
för mig var du den enda
och lantbruket är värt ett högre pris lantbruket
Ohhh ba ba ba ba ba ba ba ba ba
Jag väntar och hoppas och längtar säg mig

Lantbruket
även vindarna kan vända
för mig var du den enda
och lantbruket är värt ett högre pris lantbruket

Orginal:
Bara att sjunga med. ; )



/ VildKatt - Som inte har något vettigt att göra.

Det finns vissa saker jag inte förstår. Ett av dessa ting är hur man kan bo ihop med någon man egentligen tröttnat på sedan länge? Fick igår höra att en av mina kamrater bodde med sin sambo bara därför att inga alternativ fanns att tillgå just vid det tillfälle då hon fick sparken från jobbet och var helt knäckt. De hade brutit upp sedan innan, men så ville han tydligen så gärna ha tillbaka henne, och med ett grusat sinne och utan arbete så lät förslaget att flytta ihop helt enkelt lockande. Så där står de nu. Har fått höra mer och mer klagomål på vad som är fel på senare tid men har antagit att det snarare haft något att göra med att hon nyligen förlorat en närstående snarare än att deras förhållande egentligen varit dåligt.

Så fel man kan ha. Tydligen.

Förvisso kan det vara någon mix av båda tingen, dummare än så är jag så klart inte. Men nu har han dessutom sagt att han inte skulle med på begravningen av denna närstående person, varpå hon menade att det i så fall skulle vara sista droppen. Jag höll med. Någonstans får man dra gränsen. Men samtidigt så vet jag inte. Det är ingen nyhet att jag egentligen bör knipa igen när det kommer till personliga förhållanden, jag som inte haft något närmare sådant på fler år än man nog vill räkna, men likväl. Om allting nu känns så fel, så varför ska man hänga kvar vid det?

" Kärlek är som kalla kriget. " Det vill säga att alla vill veta mer utan att avslöja sig själva. Inte avge sin position i detta svårförklarliga "maktspel" som det ändå är och innebär. I alla fall så är det så för mig. Jag kan inte glömma dessa ord som Amanda sade till mig och kanske beror det på att allt föll på plats när hon väl sa det? Kanske och mycket möjligt. Det gav mig en sådan nytändning att jag ibland bara kan stå och dumflina för att jag hör hennes ord fara genom mitt sinne igen.

Som jag skrivit innan så är jag så oerhört löjlig när det kommer till dess ömma känslor (och ömmar gör dem!) och undviker alltid att förklara dem för de personer jag känner så för? Varför? Enkelt. Det är ofta (alltid?) folk jag känner mer ingående som jag får sådana känslor för och för mig känns vänskap så mycket tryggare! Det är stabilt med vänskap. Där finns tysta fasta regler om vad man gör och inte gör och det brukar hålla i mångt fler år än kärlek gör. Därför. Det är så sjukt logiskt när jag nu uppfattat det. Jag uppskattar stabilitet helt enkelt, och äventyra allt bara för en känsla känns så instabilt.

Så, varför kan man helt enkelt inte kväsa detta "kalla kriget" känslorna? Fan vad mycket lättare det hade varit!

Ändå ger dem viss krydda till livet. Hjärtat slår fortare, tankarna skiftar helt riktning och på det hela taget är det faktiskt lite roligt, så länge ingen vet. Eller bara anar.

"Jaha, men du berättade det ju för Adam." Ja, över msn. Och hur länge hade vi varit vänner? 7 knappa dagar. Inte precis så att vi var så vänskapligt stabila ens en gång. Det är skillnad. En jävla skillnad. Dte är svårt att förlora något man inte har.

Alla dessa tankar. Shit. Jag börjar kanske bli gammal? Börjar min biologiska klocka att ticka? Hemska öde. Nu ska jag återgå till att spela Antioch och skriva kontaktannons efter fler rollspelare till just detta spel. Intresserad? Hör av dig!

Livet är lite underligt ibland. Igår satt jag och spelade rollspel över internet och var rätt nöjd med min tillvaro, till vi utanför spel kom i kontakt med ämnet om vad killar, respektive tjejer önskar hos sin partner. Generellt är det inte ett samtalsämne som bekymrar mig, jag vet ungefär vad folk önskar finna (även om det är i grova drag, vi snackar allmänhet här, inte individuellt) och generellt inte har några problem med det. Kvinnor vill ha män som beskyddar dem, på ett eller annat vis, och män vill gärna kunna visa att de klarar av just det.

Nu är det väl ganska tydligt och klart att jag själv varken är liten, smal, ynklig eller springer omkring med känslorna utanpå huden. Jag flyttade på eget bevåg 80 mil bara därför att jag ville, jag bor ensam med min katt och lämnade ett fast arbete bakom mig, jag är ganska självsäker och lång och utöver att jag lipar på filmer visar jag sällan ånger eller sorg öppet. Jag är sedan ung van vid att behöva klara mig själv och trenden har inte brutits. Det är inte sällan jag hört att jag skrämmer iväg vissa killar därför att jag inte.. jag vet inte, är kvinnlig helt enkelt? Av någon anledning gjorde det mig deppad igår. Det är ganska gammalt att jag inte passar in i någon ram sådär på rak arm, men igår störde det mig.

Jag börjar nog bli trött på att vara den "självklara singeln", den som varit det så länge nu att gamla bekanta per automatik antingen räknar med att jag garanterat är singel eller som tror att varje nytt mansnamn som dyker upp är en potentiell pojkvän. Nu har jag själv, återigen, börjat komma till den punkt där jag undrar om jag någonsin hittar någon som kan ta mig för den jag är. Att jag sällan gråter eller visar känslor annat än när jag är ensam, att jag är den som klarar mig själv och inte behöver ha någon invid mig hela tiden är kanske inte ens sådan därför att jag är född sådan. Det kanske fanns där som grund, men mycket av min "strikta" utsida beror kanske också på att det är så få jag kunnat lita på under många av mina uppväxtår.

Inget ont om mina föräldrar, men det där med sorg är de inte bra på. Har så heller aldrig varit. I största delen av grundskolan så var minsta tecken på svaghet ännu en anledning att gå på mig, även bland dem som jag inte kände men som via ryktesväg visste vem jag var. Att gråta för att man var ledsen var alltså inte att tänka på, man gjorde förbannat bäst i att hålla masken utåt. Det sitter i fortfarande. Jag litar helt enkelt inte på folk. Inte tillräckligt.

Det finns dem som har sätt mig gråta, naturligtvis. Oftast bara när någon varit ensam med mig. Första gången mitt ex såg mig gråta utan att en film var anledningen, ryggade han undan. Det var i slutet på vårt förhållande när jag visste att han börjat tröttna på mig. Han tog mina tårar som att det var -jag- som inte vågade bryta vårt förhållande, när det var sorg över att jag visste att han skulle göra det. Så mycket har alltså tårar hjälpt mig. Inte alls.

Jag är lite bitter för närvarande. Jag orkade knappt komma upp ur sängen alls idag. Kanske för att vädret växlat om, kanske för att känslorna från natten fortfarane färgar mig, kanske för att jag vet att jag ändå inte har något som kräver min direkta uppmärksamhet. Det kan tycktas som om jag ibland vill skylla ifrån mina misstag och mina reaktioner på mitt ex, men så är inte fallet. Han råkar bara vara den enda utgångspunkten jag har i frågan om mina förhållanden. Jag är tjugofyra år och har haft en pojkvän, ett förhållande som varade i ungefär ett och ett halvt år. Man kan helt enkelt inte räkna med att jag ska veta bättre. Eller sämre.

Efter att jag och katten varit i skogen idag och stött på fler färska älgspår och mer älgskit än vi såg svamp så insåg jag ett flertal saker. Allt bara för att jag kom på att jag var lite kall om händer och fötter när jag väl satt framför datorn igen, samtidigt som jag egentligen inte hade någon större drivkraft till att göra något.
Det ledde till att jag blev sugen på att bara ligga och mysa med någon i sängen, att vila mot och bara prata med.

Detta är i sig inget nytt fenomen, sådana har vi nog alla till och från, saken är bara den att jag tänker på sådant allt oftare, specielllt under de senaste sex månaderna eller så. Det gör mig ganska orolig av flera anledningar varav flera jag inte ens kan sätta ord på. Delvis är jag väl rädd att jag på något sätt ska bli besatt av tanken. Har sett det hos andra och det har inte sällan lett till att folk tar sig an folk till att bli deras partner bara för att stilla behovet. Nu tror jag väl inte riktigt om mig att bli en sådan person, men man vet väl aldrig..

Delvis känns det också konstigt att jag skulle hitta någon att dela mitt liv med igen. Inte för att jag inte kunnat tänka mig det, för det har jag, men samtidigt så har jag inte sett någon som jag kunnat tänka mig göra det med sådär rakt av (som jag känner till i djupare nivå än några timmars vänskap), eller så har jag helt enkelt inte vågat titta djupare.

Lite är det väl också som så att sex år som singel sätter sina fläckar på en? Kanske skulle jag försökt hitta en ny pojkvän efter mitt senaste förhållande (som också var mitt första "riktiga"), men faktum kvarstår; jag hade inte ens haft någon tanke på att skaffa pojkvän innan han dök upp och lade om spelplanen. Behovet har genrellt inte funnits där.

Är det min biologiska klocka som tickar?

I vilket fall kom jag slutligen på att all tid jag har till övers numera inte gör saken lättare, så med ens svarade jag faktiskt på en annons där en person sökte en medryttare till sin häst. Perfekt! Jag saknar ridningen men med dagens ekonomi och intresse så känns inte ridskola lockande. Att däremot ha en "egen" häst någon dag i veckan för en liten summa eller ingen alls känns rätt ultimat. Och om jag inte, inom en lämplig tidsperiod, hittar något lämpligt eller inte få svar, ska jag ta kontakt med katthemet inne i Gävle som visst behöver volontärer. Med lite tur kan jag bara dränka den del av mig som producerar sådana tankar i annat, mer fysiskt arbete, så jag slipper undan dem helt.

I övrigt så ordnade det sig mellan mig och den person jag lyckades förarga under besöket i Linköping och jag har sökt nytt arbete på Kungsberget som är en tämligen lokal skidanläggning. Nu får vi se om det ger resultat eller om jag kommer stå och stampa på samma fläck ett tag till.

Vilken seg natt! För det första kunde jag inte somna vid tolv när filmen tagit slut, trots min lilla gymnastiktid och min nya playlist på iTunes, sen vaknade jag flera gånger av att katten ville annat än sova, sedan av att solen gick upp och att Carina skickade ännu ett av sina dumma mess och att katten vaknade igen...

Och eftersom jag inte kunde somna låg jag ett tag och tänkte. Hade just sett filmen The Prophecy som handlar om hur några av himlens änglar kommer ner till jorden och blir "mänskliga" för att hitta en svart själ som tillhört en soldat, för att på så vis avsluta ett pågående krig i himlen.

I efterhand fick det mig att tänka på änglar och deras egentliga betydelse. Jag har fastnat för idén att de inte är så genuint vänliga. För det är som de sa i filmen; Gud skickar änglar när han vill bestraffa någon, eller göra ett exempel, lika väl som att han skickar dem som budbärare. "Ena vingen alltid fläckad med blod" som de uttryckte det. Jag gillar också vad de har gjort i Constantin, nämligen givit alla änglarna rovfågelsvingar. Fick också en vision av hur en av änglarna står vilad mot sitt spjut med blicken fäst på betraktaren i ett milt neutralt uttryck med bruna vingar hopfällda på ryggen, lite grann som om han funderar på att anfalla eller ej. Jag önskar jag hade förmågan att teckna ner det så jag kunde visa upp världen, men faktum är att jag inte skulle kunan göra min bild rättvisa om så en miljon år.

Så fick jag, mitt i natten, en idé. Louvren. Jag vill fara till Frankrike och Paris och besöka Louvren. Ett helgbesök kanske, eller för några få arbetslösa dagar mitt i veckan. Kanske med sällskap, ifall någon vill ställa upp, kanske ensam. Min brist på kunskaper i Franska kan jag säkert lösa och på sätt och vis blir det ju ett äventyr. Jag ska bara kolla upp lite fakta först.

Och innan dess, ska jag in till Gävle och besöka den här Rekryteringschansen. Håll tummarna för mig.

Min dygnsrytm är fuckad. Det är kanske inte annat än väntat heller eftersom jag är så lite morgontrött man bara kan bli, vilket innebär att jag nyligen vaknade och just har ätit frukost. Nåja, så är det när man är arbetslös.

Hade en liten funderare igår efter det att jag sett färdigt på Batman Begins och mer eller mindre bara väntade på att somna. Om knappt ett år är jag tjugofem år. Det är väl inte mer än väntat med tanke på att jag är tjugofyra nu, men det är en rätt viktig ålder enligt svensk tradition, av någon skum anledning, vilket innebär att jag vill ha en stor fest.

Nu till "problemet" (Gudars vad jag är bra på att samla på mig I-landsproblem!) som helt enkelt består i var jag ska ha festen! Jag vet för farao inte ens var jag bor vid den tidpunkten och jag har ingenting som tyder det insta lilla på att jag skulle bo kvar här. Har fortfarande ingen eller inget som binder mig till en plats och det ger mig visserligen en rätt schysst känsla, ungefär som om jag vore en vagabond, men samtidigt ger det inte mig heller en möjlighet att planera alls. Och pengarna? Kommer jag att ha råd att kunna göra det hela just som jag vill? Bjuda alla som betyder minsta lilla för mig, och deras anhöriga, att ställa upp med jättefest i stil med vad Erik kunde frambringa på hans tjugofemårsfest?

Naturligtvis får jag väl modda lite efter hur läget ser ut när det närmar sig den tidpunkten, men jag hann ändå känna ett litet stygn av oro. Till skillnad från de övriga som jag vet har fyllt tjugofem, eller ens är i min nuvarande ålder, så är jag så mycket mer... oplanerad. Om det nu är rätt ord. Varför tycks det ibland som att alla andra egentligen har koll på vad de vill göra och med vilka de vill göra det, medan jag bara driver omkring för att komma på det inom sin tid? Det känns lite skumt.

I övrigt så har jag börjat på ett litet projekt. Jag ska göra tio falska armhävningar (du vet den där man har knäna i marken) och tio situps morgonen och just innan jag går och lägger mig på kvällen. Så ska jag köra i en vecka innan jag ökar med tio till. Det är lite inspirerat från min kompis Snigel (aka Olle) som gör så i allt nytt han tar sig för - att öka succesivt alltså. Nu har jag inte samma starka mentalitet som han har, men jag tänker ändå ge det ett försök och se om jag inte kan vidbehålla det. Allt för att jag ska kunna behålla lite av min "form" och kanske till och med få lite bättre stryka.

I morgon blir det att fara in till stan redan vid halv tio (Jisses!) för att gå på något rekryteringsjippo som Arbetsförmedlingen ordnat med. Inte för att jag hyser alltför stora förhoppningar på det, men vem vet, kanske får jag i slutändan gå på någon arbetsintervju om inget annat.

Och nu när alla nervositetskänslor äntligen lagt sig igen (mer än fyra timmar senare) så känner jag mig löjligt modig som vågade skriva om mitt intresse till pojken P. Men Gudar vad nervös jag var vid tillfället! Och folk undrar varför jag inte ringde eller träffade honom personligen. Nå det sista är omöjligt eftersom att jag är i Gävletrakten och han på Öland och att överhuvudtaget säga vad jag känner. Glöm det! Detta var nervöst nog för fem!

Som svar fick jag dock höra att han inte alls hade samma känslor för mig, men påpekade också att vi ju inte kände varandra. Något jag absolut menar på stämmer. Utöver ett antal timmar på medeltisveckan, där de flesta spenderades på sista dagen, så vet vi inget om varandra utöver vad jag skrivit på msn. Men att skriva på msn är långt ifrån detsamma som att träffas irl.

Ändå så verkade han vilja se mer av mig, både uppe i Umeå, dit han far i morgon, och på msn. Vad mer kan man begära? Det är naturligtvis inte detsamma som att han kan bli intresserad, men det gör mig faktiskt ingenting. Helt ärligt! Jag är egentligen mer för principen; vi väntar och ser vad som händer, så detta kan ju inte vara mer än rätt. Hade jag inte lovat så dumt igår så hade jag ju aldrig sagt något alls om saken. Men det ger mig en liten fördel ändå; han vet att jag är intresserad, vilket ger honom möjlighet för en öppning OM han skulle ändra sig.

Och jag? Jag slipper bära tyngden av att "om jag bara sköter det här snyggt kan vi bli ett par" vilket gör att jag kan slappna av och bara vara mig! För att vara mig är jag bra på och till det behöver jag ingen press! Visst, det kommer absolut att kännas nervöst första gången jag ser honom igen, men jag vet att det alltid känns som om det blir värre än det verkligen blir, så det kan jag klara av. Lätt!

Intressant har också varit det faktum att alla grabbar jag talat om detta för har reagerat ungefär likadant; du verkar ju inte alls vara typen som blir nervös över sådant. *Haha* Trodde dem ja!

Så föll jag naturligtvis för den dummaste. Kan bero på att man aldrig ska prata om ens personliga små besvär eller känslorna kring dem efter två på natten, men vad ska man göra? Nu har jag istället kommit överens med en vän om att ifall han berättar för sin "tilltänkta" vad han känner för henne, så ska jag göra detsamma med min.

Åh, varför ska folk alltid sätta allt på dess spets? Jag brukar ändå vara ganska nöjd med att låta det vara, se hur det utvecklar sig, om det utvecklar sig alls. Det har visserligen också gjort att jag varit singel i sex år nu ungefär, men på det hela taget har det inte stört mig alls. Nu sitter jag istället här med en tyngd över min bröstkorg och skakig hand i väntan på att han ska komma online så jag får det ur världen. Och jag är inte ens säker på att jag är kär i honom, hur vet man det? Tänk om jag bara inbillar mig?

Men det är mer än ett vanligt svalt intresse jag känner, det vet jag med mig för varför skulle jag annars känna mig så... kvävd? Och när det under den tidiga morgonen nämndes att han kanske haft en flicka vid sin sida så kände jag mig inget annat än miserabel. Skitskumt. Det är rätt olikt mig.

I övrigt så är det tvättdag idag så jag sitter, tacksamt nog, inte helt sysslolös. Ska dessutom få iväg ett brev till a-kassan så jag kan börja få mina pengar någongång. Är mer än pank nu.

Sitter och lyssnar på Kent - Kärleken väntar, nu efter att jag nu också torkat av datorbordet. Utan någon anledning så mitt i hela processen, så kom jag att tänka på Snigel. Hur han träffade en tjej vid namn Frida på Arvikafestivalen som han talade med och kom fram till att han tyckte om att tala med. Nu ska han snart iväg och hälsa på henne.

Visserligen är det för att fortsätta eller påbörja en vänskap, men många i det fallet hade ju åkt iväg för att hoppas på att få ett tillskott i familjen. Det får mig att fundera. Jag är, uppenbarligen, en av dem som klarar mig bra som singel. Har varit så i sex år nu och jag ser egentligen inget slut på det. Det gör mig varken deperimerad eller desperat men ändå har jag kommit på mig själv med att söka lite. I alla fall snegla åt potentiella killar som kan gå förbi gränserna för vanlig hederlig vänskap.

Problemet ligger väl inte i att binda sig som så. Jag har lätt att gå över till att vara flickvän och har aldrig någonsin haft en tanke på att vara otrogen. Andra killar finns, så blind blir jag inte, men de är helt enkelt inte tillräckligt intressanta. Problemet ligger vid nästa steg. Jag vänjer mig fort vid att ha någon vid min sida, men när denna lämnar den sida (för så kommer det att ske, förr eller senare) som han tagit, det är då jag får problem.

Nu är det kanske inte så för alltid, människor ändras, utvecklas, blir äldre och klokare, men efter att mitt förhållande sprack i sömmarna - på båda hållen - så var det först inga problem. Sant var att jag grät som om det vore världens undergång så fort han sagt hejdå och försvunnit, men det lugnade sig när jag kom hem och genast nappade på att gå ut på tjejmiddag. Det var först en månad senare eller så, när han inte längre dök upp på sina besök (vi hade avsåndsförhållande det sista året ungefär) som sanningen liksom poppade upp. Det var först -då- jag insåg faktum.

Sedan blev han ihop med en klasskamrat och vän till mig. I vanliga fall kan sådant ignoreras. Man behöver inte träffa dem, inte åka och hälsa på. Men jag bodde på ett internat och hon bodde också på plats. Jag kände mig.. förrådd. På två håll. Jag älskar mina vänner, men vissa saker sväljer inte ens jag godtyckligt. Och han, han var den som kände mig bäst. Inte till fullo, någonsin, men bäst. Båda två borde vetat bättre.

Dessutom är jag alldeles för revirhävdande. Det är ett stort fel och jag vet om det, men mitt är mitt! Saker och så lånar jag gärna ut, ger bort eller vidare, men människor.. Jag är en av dem som onekligen går och blir irriterad på folk som går och blir intresserad av mina vänner. I alla fall till den punk att jag förstår hur trevliga dem är. Det har väl aldrig egentligen påverkat mitt beteende i alltför hög grad, men jag känner det. Att då se två så nära bli intresserade av varandra. Det sved och det gör det kanske fortfarande.

Jag vet inte ens vart jag ville komma med det här, men det är första gången jag egentligen skriver om det. Kanske för att själv få insikt, kanske för att fiska någon sorts sympati om någon skulle surfa hit, kanske bara därför att jag ville få ut det, någonstans.

Numera har jag svalt det. Mitt ex är en god vän och tjejen i fråga är, om än inte en god vän, så i alla fall en vän. Fortfarande. Frågan är bara hur djupt det märkt mig, om det märkt mig, eller jag bara är lite avig till att binda mig i vilket fall.

Konstiga frågor - inga svar. Allt jag önskar, just nu, är att Snigel får det trevligt hos Frida, för hur det än är så är jag först och främst ute efter att vara en god vän, inte en sur kärring.

Jag funderar helt ärligt på att tatuera mig.

Tanken har kommit till och från under många år och nu funderar jag allvarligt på om jag inte ska ta och kliva över den där tröskeln av nervositet och få det gjort. Kräver visserligen att har ett arbete först men det ger mig också tid att verkligen tänka över det och testa mig fram. Blir ju lite jobbigare att ånga sig sen ifall jag skulle tappa intresset.

Var jag vill ha den är däremot redan bestämt. Handsryggen har alltid varit en rolig plats att ha något på , men det tycks inte folk vilja göra. Istället har jag bestämt mig att ha den på vänstra underarmens undersida. Det ska bli något långt som kan ligga strax under armvecket bort till handleden.

I takt med att jag surfat omkring för att titta på andras idéer så har jag insett att folk oftast inte har något på underarmen. När dem väl har något där, däremot, så är det oftast därför att de haft något motiv som gått runt till båda sidorna. Om det inte är en liten symbol nere vid handleden bara.

Lite skumt är det. Inte kan det väl vara jag som haft en mer eller mindre egen idé? Låter otroligt.
Motiv däremot. Shit! Det finns så mycket, men inte så mycket som är långt, utöver alla tribals. Jag har en tanke åt att ha något sådant med som utsmyckning, men inte som enbatr tribal. Har även haft tankar om att ha någon text med, text med tribal, text med djur, tjur med tribal... Ja ni fattar.

Nå. Inte som att jag har råd nu i alla fall. Har inte ens råd att egentligen åka till Linköping, men åka ska jag göra ändå. Förfest sedan till Platens. Hoppas jag. Var ju gratis inträde och det var evigheter sedan jag var ute sist!