I-landsproblemets slut
Och nu när alla nervositetskänslor äntligen lagt sig igen (mer än fyra timmar senare) så känner jag mig löjligt modig som vågade skriva om mitt intresse till pojken P. Men Gudar vad nervös jag var vid tillfället! Och folk undrar varför jag inte ringde eller träffade honom personligen. Nå det sista är omöjligt eftersom att jag är i Gävletrakten och han på Öland och att överhuvudtaget säga vad jag känner. Glöm det! Detta var nervöst nog för fem!
Som svar fick jag dock höra att han inte alls hade samma känslor för mig, men påpekade också att vi ju inte kände varandra. Något jag absolut menar på stämmer. Utöver ett antal timmar på medeltisveckan, där de flesta spenderades på sista dagen, så vet vi inget om varandra utöver vad jag skrivit på msn. Men att skriva på msn är långt ifrån detsamma som att träffas irl.
Ändå så verkade han vilja se mer av mig, både uppe i Umeå, dit han far i morgon, och på msn. Vad mer kan man begära? Det är naturligtvis inte detsamma som att han kan bli intresserad, men det gör mig faktiskt ingenting. Helt ärligt! Jag är egentligen mer för principen; vi väntar och ser vad som händer, så detta kan ju inte vara mer än rätt. Hade jag inte lovat så dumt igår så hade jag ju aldrig sagt något alls om saken. Men det ger mig en liten fördel ändå; han vet att jag är intresserad, vilket ger honom möjlighet för en öppning OM han skulle ändra sig.
Och jag? Jag slipper bära tyngden av att "om jag bara sköter det här snyggt kan vi bli ett par" vilket gör att jag kan slappna av och bara vara mig! För att vara mig är jag bra på och till det behöver jag ingen press! Visst, det kommer absolut att kännas nervöst första gången jag ser honom igen, men jag vet att det alltid känns som om det blir värre än det verkligen blir, så det kan jag klara av. Lätt!
Intressant har också varit det faktum att alla grabbar jag talat om detta för har reagerat ungefär likadant; du verkar ju inte alls vara typen som blir nervös över sådant. *Haha* Trodde dem ja!
Som svar fick jag dock höra att han inte alls hade samma känslor för mig, men påpekade också att vi ju inte kände varandra. Något jag absolut menar på stämmer. Utöver ett antal timmar på medeltisveckan, där de flesta spenderades på sista dagen, så vet vi inget om varandra utöver vad jag skrivit på msn. Men att skriva på msn är långt ifrån detsamma som att träffas irl.
Ändå så verkade han vilja se mer av mig, både uppe i Umeå, dit han far i morgon, och på msn. Vad mer kan man begära? Det är naturligtvis inte detsamma som att han kan bli intresserad, men det gör mig faktiskt ingenting. Helt ärligt! Jag är egentligen mer för principen; vi väntar och ser vad som händer, så detta kan ju inte vara mer än rätt. Hade jag inte lovat så dumt igår så hade jag ju aldrig sagt något alls om saken. Men det ger mig en liten fördel ändå; han vet att jag är intresserad, vilket ger honom möjlighet för en öppning OM han skulle ändra sig.
Och jag? Jag slipper bära tyngden av att "om jag bara sköter det här snyggt kan vi bli ett par" vilket gör att jag kan slappna av och bara vara mig! För att vara mig är jag bra på och till det behöver jag ingen press! Visst, det kommer absolut att kännas nervöst första gången jag ser honom igen, men jag vet att det alltid känns som om det blir värre än det verkligen blir, så det kan jag klara av. Lätt!
Intressant har också varit det faktum att alla grabbar jag talat om detta för har reagerat ungefär likadant; du verkar ju inte alls vara typen som blir nervös över sådant. *Haha* Trodde dem ja!
Kommentarer
Trackback
