VildKatt

Igår var allt nattsvart och jag var bitter och arg på världen i allmänhet och mig själv i synnerhet. Det har skett en del förändringar här under två, snart gågna, veckor som har gjort mig rätt instabil och gjort att jag sovit rätt dåligt. Något som är helt okej, för ingenting är bra alltid så jag får också lov att säcka ihop helt mentalt och gå och avsky världen ett tag.

Men idag skiftade det över med ens. Vet inte ens varför, för morgonen kändes inte särskilt lovande den heller.
Kanske för att de snackade om "kyssen du aldrig glömmer" på P3, vilket inte bara fick mig att tänka på den bästa kyss jag fått, utan faktiskt mest på den sämsta - vilket fick mig att skratta högt. Eller så var det så enkelt att solens uppdykande gjorde sitt. Eller det faktum att jag börjar få lite planer inför jobbets "kickoff"? Hur som helst kände jag mig istället väldigt uppspelt idag, nästan kär på sätt och vis, och jag står handfallen över detta ahstiga skifte.

Kvinnor är så underliga att jag inte själv förstår dem. Inte ens mig själv!

Nu hoppas jag på att det var vändningen, så jag slipper vara så jävla bitter. Jag klär inte i det helt enkelt. ;)

Ibland är det bara hängigt. Nog för att dagen varit helt okej, med en långvarig morgon sedan brädspel hela dagen nere i rollspelslokalen. Men nu, på vägen hem, så sjönk bara humöret med ens. Plötsligt var det inte längre en ganska nöjd, men matt, skåning där satt vid bilratten, utan en hängig ledsen skåning som med ens insåg hur skönt det ska bli att bli gammal.

Jag kunde verkligen se mig sitta på en altan till ett hus, i en gungstol, tittande på dimman i sommarnattens svaga solsken och känna hur det var dags att somna in. Känna den svala sommarfukten stryka utmed huden efter att regnet fallit till den varma backen. Kanske ana ett rådjur borta vid skogsbrynet efter ängen. Det är så jag vill dö. Om man alls har chansen att välja är det verkligen så jag vill gå bort.

Fast det som gjorde mig så ledsen var det faktum att jag såg mig sitta där och njuta av den sista utsikten ensam. Och att det ändå kändes så naturligt. Naturligt att man inte kunde dela en sådan vacker utsikt med någon, även om man bara ville hålla kvar i tystnaden. Det är ganska nedslående för en som inget annat vill än dela saker med folk. Det är det faktiskt.

Men jag har alltid älskat dimma.

Orken har varit lite si sådär idag. Mest eftersom jag envisades med att vara ute och röja igår med gratis metal-spelningar och sedan bub-besök och en hel del snack! Var hemma halv fyra på morgonen bara för att vakna halv åtta och inse att man nog inte skulle kunna köra bil till tio. Sagt och gjort! Jag kände mig tvungen att dra en historia om att syster min ville låna bilen så att jag därmed kunde få skjuts av en arbetskamrat till jobbet, men sedan var jag där och allt gick som det skulle. Vi skulle nämligen visa upp våra gräsklippare för allmänheten under eventet "Golfens dag" så det gjorde vi, trots det gäckande aprilvädret (?!).

Sov en timme därefter och hade väl förhoppningar på att jag skulle känna mig mer på allerten efter det, men icke! Jag är uppenbarligen inte ämnad för att sova på dagtid för jag vaknar aldrig riktigt upp igen!

Det är då man får så dåligt samvete när man sedan kommer till stallet. För nu, på kvällen, har vädret lugnat sig, blåsten avtagit och regnskurarna flugit sin kos. Förvisso bara fyra grader, men fyra grader som är vindstilla med sol, vilket gör rätt mycket. Men orkar man ta tag i saker? Nej. Jag hade tänkt mocka undan, efter varning om stök från hästkillarnas ägare, men där hade hästägarens Mamma redan tagit tag i saken och mockat ligghallarna. Inte ens det får man göra alltså, men jag tog och sopade ur stallet och mockade boxarna. Och för att varken jag eller hästar skulle bli helt förslappade så jagade jag runt killarna i hagen en stund innan jag gav dem ett rejält nackkli.

Annars är de roliga hästarna. Alla tre (Vilja finns också i stallet, men henne sköter jag inte om, varav hennes ringa omnämnande) går nämligen rakt in i ligghallarna för att gå till sängs när man tagit upp dem från sommarhagen. Rakt in. Det är liksom bara hej, och godnatt!

Hogge, Figaro och Vilja

Ibland vet man inte vad man tycker. Emellanåt känns det absolut som om jag har mer gemensamt med golfbanans sädersärlor än mina arbetskamrater, vilket antingen säger på tok för mycket - eller inget allt. Kanske börjar jag helt enkelt bli trött på jobbet, trots att det är ett trevligt jobb. Kanske mycket för att jag verkligen inte kan relatera till mina arbetskamrater, inte ens de som är under 40 år. Inte för att de inte är snälla, det är de nämligen, men vad fan...

Kanske är det jag som är konstig helt enkelt? Syster min är lite inne på att Norrland, och Luleå, är platsen att slå sig ner på, medan jag inte alls kan förstå den tanken. Jag tycker att folket här antingen är för ungt i sinnet, eller på tok för gammalt, medan syrran påstår att det är så överallt. Är det verkligen det? Är det bara jag som inte sett det? Kanske är det så illa. Kanske blundar jag för verkligheten i hopp om att något ska komma som påminner om den gamla goda tiden när jag kunde vara mig själv och faktiskt hade folk omkring mig som var helt okej med det.

Det är väl egentligen där skon klämmer trots allt? Jag känner mig ensam helt enkelt. För på senare tid har det verkligen varit så att jag inte kunnat kombinera något. Inte kunnat ha sällskap av hästfolk utom i stallet, inte kunnat umgås med festpolare utom när det är just fest (vilket är hemskt sällan), inte kunnat träffa rollspelare utom när vi rollspelar. Varför inte? För att det känns omöjligt att kombinera ihop folket med vad annat man vill göra! Ja, om man inte bjuder hem folk till sig på fest, men då kommer ändå inte ens hälften man bjudit.

Jag är bara så trött och så rastlös just nu. Igen. Det börjar bli dags att röra på sig. Utan tvekan. Problemet är att jag inte vet vart, och jag är i behov av pengar, så det lär inte bli aktuellt förrän till hösten.

Men det ska bli av, verkligen, för snart blir jag bara en dregglande pöl av obeslutsamhet och frustration. For reals.

Någonstans ska man väl kunna känna sig nöjd, eller?