Funderingar
Sitter och lyssnar på Kent - Kärleken väntar, nu efter att jag nu också torkat av datorbordet. Utan någon anledning så mitt i hela processen, så kom jag att tänka på Snigel. Hur han träffade en tjej vid namn Frida på Arvikafestivalen som han talade med och kom fram till att han tyckte om att tala med. Nu ska han snart iväg och hälsa på henne.
Visserligen är det för att fortsätta eller påbörja en vänskap, men många i det fallet hade ju åkt iväg för att hoppas på att få ett tillskott i familjen. Det får mig att fundera. Jag är, uppenbarligen, en av dem som klarar mig bra som singel. Har varit så i sex år nu och jag ser egentligen inget slut på det. Det gör mig varken deperimerad eller desperat men ändå har jag kommit på mig själv med att söka lite. I alla fall snegla åt potentiella killar som kan gå förbi gränserna för vanlig hederlig vänskap.
Problemet ligger väl inte i att binda sig som så. Jag har lätt att gå över till att vara flickvän och har aldrig någonsin haft en tanke på att vara otrogen. Andra killar finns, så blind blir jag inte, men de är helt enkelt inte tillräckligt intressanta. Problemet ligger vid nästa steg. Jag vänjer mig fort vid att ha någon vid min sida, men när denna lämnar den sida (för så kommer det att ske, förr eller senare) som han tagit, det är då jag får problem.
Nu är det kanske inte så för alltid, människor ändras, utvecklas, blir äldre och klokare, men efter att mitt förhållande sprack i sömmarna - på båda hållen - så var det först inga problem. Sant var att jag grät som om det vore världens undergång så fort han sagt hejdå och försvunnit, men det lugnade sig när jag kom hem och genast nappade på att gå ut på tjejmiddag. Det var först en månad senare eller så, när han inte längre dök upp på sina besök (vi hade avsåndsförhållande det sista året ungefär) som sanningen liksom poppade upp. Det var först -då- jag insåg faktum.
Sedan blev han ihop med en klasskamrat och vän till mig. I vanliga fall kan sådant ignoreras. Man behöver inte träffa dem, inte åka och hälsa på. Men jag bodde på ett internat och hon bodde också på plats. Jag kände mig.. förrådd. På två håll. Jag älskar mina vänner, men vissa saker sväljer inte ens jag godtyckligt. Och han, han var den som kände mig bäst. Inte till fullo, någonsin, men bäst. Båda två borde vetat bättre.
Dessutom är jag alldeles för revirhävdande. Det är ett stort fel och jag vet om det, men mitt är mitt! Saker och så lånar jag gärna ut, ger bort eller vidare, men människor.. Jag är en av dem som onekligen går och blir irriterad på folk som går och blir intresserad av mina vänner. I alla fall till den punk att jag förstår hur trevliga dem är. Det har väl aldrig egentligen påverkat mitt beteende i alltför hög grad, men jag känner det. Att då se två så nära bli intresserade av varandra. Det sved och det gör det kanske fortfarande.
Jag vet inte ens vart jag ville komma med det här, men det är första gången jag egentligen skriver om det. Kanske för att själv få insikt, kanske för att fiska någon sorts sympati om någon skulle surfa hit, kanske bara därför att jag ville få ut det, någonstans.
Numera har jag svalt det. Mitt ex är en god vän och tjejen i fråga är, om än inte en god vän, så i alla fall en vän. Fortfarande. Frågan är bara hur djupt det märkt mig, om det märkt mig, eller jag bara är lite avig till att binda mig i vilket fall.
Konstiga frågor - inga svar. Allt jag önskar, just nu, är att Snigel får det trevligt hos Frida, för hur det än är så är jag först och främst ute efter att vara en god vän, inte en sur kärring.
Visserligen är det för att fortsätta eller påbörja en vänskap, men många i det fallet hade ju åkt iväg för att hoppas på att få ett tillskott i familjen. Det får mig att fundera. Jag är, uppenbarligen, en av dem som klarar mig bra som singel. Har varit så i sex år nu och jag ser egentligen inget slut på det. Det gör mig varken deperimerad eller desperat men ändå har jag kommit på mig själv med att söka lite. I alla fall snegla åt potentiella killar som kan gå förbi gränserna för vanlig hederlig vänskap.
Problemet ligger väl inte i att binda sig som så. Jag har lätt att gå över till att vara flickvän och har aldrig någonsin haft en tanke på att vara otrogen. Andra killar finns, så blind blir jag inte, men de är helt enkelt inte tillräckligt intressanta. Problemet ligger vid nästa steg. Jag vänjer mig fort vid att ha någon vid min sida, men när denna lämnar den sida (för så kommer det att ske, förr eller senare) som han tagit, det är då jag får problem.
Nu är det kanske inte så för alltid, människor ändras, utvecklas, blir äldre och klokare, men efter att mitt förhållande sprack i sömmarna - på båda hållen - så var det först inga problem. Sant var att jag grät som om det vore världens undergång så fort han sagt hejdå och försvunnit, men det lugnade sig när jag kom hem och genast nappade på att gå ut på tjejmiddag. Det var först en månad senare eller så, när han inte längre dök upp på sina besök (vi hade avsåndsförhållande det sista året ungefär) som sanningen liksom poppade upp. Det var först -då- jag insåg faktum.
Sedan blev han ihop med en klasskamrat och vän till mig. I vanliga fall kan sådant ignoreras. Man behöver inte träffa dem, inte åka och hälsa på. Men jag bodde på ett internat och hon bodde också på plats. Jag kände mig.. förrådd. På två håll. Jag älskar mina vänner, men vissa saker sväljer inte ens jag godtyckligt. Och han, han var den som kände mig bäst. Inte till fullo, någonsin, men bäst. Båda två borde vetat bättre.
Dessutom är jag alldeles för revirhävdande. Det är ett stort fel och jag vet om det, men mitt är mitt! Saker och så lånar jag gärna ut, ger bort eller vidare, men människor.. Jag är en av dem som onekligen går och blir irriterad på folk som går och blir intresserad av mina vänner. I alla fall till den punk att jag förstår hur trevliga dem är. Det har väl aldrig egentligen påverkat mitt beteende i alltför hög grad, men jag känner det. Att då se två så nära bli intresserade av varandra. Det sved och det gör det kanske fortfarande.
Jag vet inte ens vart jag ville komma med det här, men det är första gången jag egentligen skriver om det. Kanske för att själv få insikt, kanske för att fiska någon sorts sympati om någon skulle surfa hit, kanske bara därför att jag ville få ut det, någonstans.
Numera har jag svalt det. Mitt ex är en god vän och tjejen i fråga är, om än inte en god vän, så i alla fall en vän. Fortfarande. Frågan är bara hur djupt det märkt mig, om det märkt mig, eller jag bara är lite avig till att binda mig i vilket fall.
Konstiga frågor - inga svar. Allt jag önskar, just nu, är att Snigel får det trevligt hos Frida, för hur det än är så är jag först och främst ute efter att vara en god vän, inte en sur kärring.
Kommentarer
Trackback
