Kalla kriget - så känns det
Tiden går så fort. Att det redan är augusti känns nästan horribelt och det har redan börjat kännas som höst. Känner att jag nästan inte hunnit med något alls. Knappt hunnit känna att det varit sommar för att jag varit så sjukt upptagen med mig själv och mina egna små problem som bara väst större och större i mitt huvud. Min egen värsta fiende är helt klart mig själv och inte de människor som kallar mig för biatch - vilket jag mest tycker är uppfriskande.
Nu kom jag hem ifrån Norrköping igår och det var ritkigt trevligt. Blev en hel del starkdricka men hann också med att fiska, käka kräftor på kräftskiva, bada, spela Dragon Age (måste ta reda på om det går att spela på Mac) och se på filmen Inception (som jag för övrigt rekommenderar). Dessvärre glömde jag typ hälften av min lätta packning där nere så jag gick väl egentligen back på den resan, men det var ändå värt besväret att ta sig ner. Allt för att ta avsked av Rickard som snart ska fara iväg till Australien och som jag bodde hos. Blev en hel del snack där också, så ikväll är jag rejält trött som inte sovit på hela helgen och inte igår heller.
Och så har jag, under helgen, kommit till insikten att jag verkligen älskar en person, som alltså inte är en del av min familj, vilket är skrämmande. Jag var sjukt nervös när jag skulle berätta det för honom - med dundrande hjärtslag och ett underliggande illamående på det - men han tog det bara så.. enkelt. Jag vet inte om jag är besviken på det, så som jag själv darrat för denna sanning, men det är ändå rätt skönt att det togs med sådan jämnmod även om det också retar mig. Inte för att jag vet om det alls var klokt att säga något om det, men för min egen del så var det en lättnad att alls få det ur mig. Ändå känns det som om jag spelar ett sorts spel hela tiden. Ett spel som går ut på att jag gärna vill visa och säga just vad jag känner, men håller igen för att inte skrämma bort honom, för om folk bara visste vilka känslor som ligger bakom orden "Jag älskar dig" i mitt fall.. Gudar. Jag skulle nog bli inlåst! Det är som om jag hamnat i ett personligt Kalla Kriget och jag ser fan inte hur det kommer att sluta.
Så just nu är jag olyckligt lycklig men känner mig rätt sliten. Goda nyheter är dock att syrran kommit in på det tekniska basåret här i Luleå, så jag blir kvar här ett tag till i lugn och ro. Något som kommer innebära att jag kommer läsa upp Matte B och ta tag i min jägarexamen och sedan får vi väl se om jag får min kärlek besvarad eller inte. Att detta sista skulle bli en sådan stor del av mitt liv känns... underligt. Minst sagt. Jag som alltid varit så självständig.
VildKatten har helt tappat fotfästet men räknar kallt med att landa på alla fyra - hur det än går.
Nu kom jag hem ifrån Norrköping igår och det var ritkigt trevligt. Blev en hel del starkdricka men hann också med att fiska, käka kräftor på kräftskiva, bada, spela Dragon Age (måste ta reda på om det går att spela på Mac) och se på filmen Inception (som jag för övrigt rekommenderar). Dessvärre glömde jag typ hälften av min lätta packning där nere så jag gick väl egentligen back på den resan, men det var ändå värt besväret att ta sig ner. Allt för att ta avsked av Rickard som snart ska fara iväg till Australien och som jag bodde hos. Blev en hel del snack där också, så ikväll är jag rejält trött som inte sovit på hela helgen och inte igår heller.
Och så har jag, under helgen, kommit till insikten att jag verkligen älskar en person, som alltså inte är en del av min familj, vilket är skrämmande. Jag var sjukt nervös när jag skulle berätta det för honom - med dundrande hjärtslag och ett underliggande illamående på det - men han tog det bara så.. enkelt. Jag vet inte om jag är besviken på det, så som jag själv darrat för denna sanning, men det är ändå rätt skönt att det togs med sådan jämnmod även om det också retar mig. Inte för att jag vet om det alls var klokt att säga något om det, men för min egen del så var det en lättnad att alls få det ur mig. Ändå känns det som om jag spelar ett sorts spel hela tiden. Ett spel som går ut på att jag gärna vill visa och säga just vad jag känner, men håller igen för att inte skrämma bort honom, för om folk bara visste vilka känslor som ligger bakom orden "Jag älskar dig" i mitt fall.. Gudar. Jag skulle nog bli inlåst! Det är som om jag hamnat i ett personligt Kalla Kriget och jag ser fan inte hur det kommer att sluta.
Så just nu är jag olyckligt lycklig men känner mig rätt sliten. Goda nyheter är dock att syrran kommit in på det tekniska basåret här i Luleå, så jag blir kvar här ett tag till i lugn och ro. Något som kommer innebära att jag kommer läsa upp Matte B och ta tag i min jägarexamen och sedan får vi väl se om jag får min kärlek besvarad eller inte. Att detta sista skulle bli en sådan stor del av mitt liv känns... underligt. Minst sagt. Jag som alltid varit så självständig.
VildKatten har helt tappat fotfästet men räknar kallt med att landa på alla fyra - hur det än går.
Kommentarer
Trackback
