Ångest
" Ångest är ett sinnestillstånd som karakteriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fall beror ångesten på förändringar i hjärnan. I andra fall hör den ihop med andra medicinska problem eller psykisk sjukdom."
Detta är ett syndrom jag sällan drabbats av - trodde jag. Vid de tillfällen jag nämnt att jag burit det är dels vid tillfället då jag, för sista gången, flyttade hem efter den sista terminen i skolan och insåg att jag aldrig skulle åter. Att då få plats med alla ting från skoltiden i det lilla rum jag hade hos föräldrarna då var helt enkelt droppen som fick bägaren att rinna över. Och botemedlet? Jag lämnade lägenheten och gick en runda. Tid som passerade: ca 20 minuter.
Andra tillfället jag tänker på var tillfället då jag skulle flytta från Malmö till Gävle och det var sista natten innan flytt. Allt jag skulle behålla skulle få plats i bilen jag ägde och sakerna tog aldrig slut! Och ingen hjälp hade jag. Slutligen ringde jag Kalle och storgrät i telefonen, varför han kom och räddade mig. Förfluten tid: 15 minuter.
Men så har jag insett att jag fått det oftare än så, även om de flesta tillfällena har att göra med provtagning på sjukhuset. Blodprov that is. Och så klart: de lätträknade tillfällen då jag verkligen velat påpeka för en eller annan person att jag var förälskad i dem.
Men så kom jag på idag, att jag faktiskt har ångest i samband med min allergi och att detta snarare kan pågå i timmar. Jag blir rastlös, irriterad, upprörd, ledsen och orolig i samband med att näsan bara rinner och nysningarna avbyter varandra där emellan medan ögonen och klibbar ihop sig för mig. Överlag gör det mig fruktansvärt ofokuserad, vilket väl bara är logiskt med tanke på läget. Men då, när jag äntligen ger upp och frågar om jag får fara hem, sitter och skruvar på mig hela hemfärden, och nära på hysteriskt försöker fixa med ett bad och något att äta samtidigt som jag ska undvika att kliva på en sällskaplig katt, nysa, snyta mig och klä av mig, inser jag att detta fan är ångest.
Och är det inte ångest så vet jag inte vad det är.
Men nu, efter timlångt bad, en tablett medicin och en smula mat i magen, så börjar jag känna mig mänsklig igen. Snart ska jag fara iväg och förlajva lite, bara jag också får sovit en stund till. Och till plåster på såren så kan jag bara snegla lite fint till vänster. Där ligger nämligen min nya ASUS EEE 901 och glimmar i all sin vita glans. För den Lilla kom i onsdags och det gör mig, trots allt, till en klad hest. ^_^
Detta är ett syndrom jag sällan drabbats av - trodde jag. Vid de tillfällen jag nämnt att jag burit det är dels vid tillfället då jag, för sista gången, flyttade hem efter den sista terminen i skolan och insåg att jag aldrig skulle åter. Att då få plats med alla ting från skoltiden i det lilla rum jag hade hos föräldrarna då var helt enkelt droppen som fick bägaren att rinna över. Och botemedlet? Jag lämnade lägenheten och gick en runda. Tid som passerade: ca 20 minuter.
Andra tillfället jag tänker på var tillfället då jag skulle flytta från Malmö till Gävle och det var sista natten innan flytt. Allt jag skulle behålla skulle få plats i bilen jag ägde och sakerna tog aldrig slut! Och ingen hjälp hade jag. Slutligen ringde jag Kalle och storgrät i telefonen, varför han kom och räddade mig. Förfluten tid: 15 minuter.
Men så har jag insett att jag fått det oftare än så, även om de flesta tillfällena har att göra med provtagning på sjukhuset. Blodprov that is. Och så klart: de lätträknade tillfällen då jag verkligen velat påpeka för en eller annan person att jag var förälskad i dem.
Men så kom jag på idag, att jag faktiskt har ångest i samband med min allergi och att detta snarare kan pågå i timmar. Jag blir rastlös, irriterad, upprörd, ledsen och orolig i samband med att näsan bara rinner och nysningarna avbyter varandra där emellan medan ögonen och klibbar ihop sig för mig. Överlag gör det mig fruktansvärt ofokuserad, vilket väl bara är logiskt med tanke på läget. Men då, när jag äntligen ger upp och frågar om jag får fara hem, sitter och skruvar på mig hela hemfärden, och nära på hysteriskt försöker fixa med ett bad och något att äta samtidigt som jag ska undvika att kliva på en sällskaplig katt, nysa, snyta mig och klä av mig, inser jag att detta fan är ångest.
Och är det inte ångest så vet jag inte vad det är.
Men nu, efter timlångt bad, en tablett medicin och en smula mat i magen, så börjar jag känna mig mänsklig igen. Snart ska jag fara iväg och förlajva lite, bara jag också får sovit en stund till. Och till plåster på såren så kan jag bara snegla lite fint till vänster. Där ligger nämligen min nya ASUS EEE 901 och glimmar i all sin vita glans. För den Lilla kom i onsdags och det gör mig, trots allt, till en klad hest. ^_^
Kommentarer
Trackback
