VildKatt

" Kärlek är som kalla kriget. " Det vill säga att alla vill veta mer utan att avslöja sig själva. Inte avge sin position i detta svårförklarliga "maktspel" som det ändå är och innebär. I alla fall så är det så för mig. Jag kan inte glömma dessa ord som Amanda sade till mig och kanske beror det på att allt föll på plats när hon väl sa det? Kanske och mycket möjligt. Det gav mig en sådan nytändning att jag ibland bara kan stå och dumflina för att jag hör hennes ord fara genom mitt sinne igen.

Som jag skrivit innan så är jag så oerhört löjlig när det kommer till dess ömma känslor (och ömmar gör dem!) och undviker alltid att förklara dem för de personer jag känner så för? Varför? Enkelt. Det är ofta (alltid?) folk jag känner mer ingående som jag får sådana känslor för och för mig känns vänskap så mycket tryggare! Det är stabilt med vänskap. Där finns tysta fasta regler om vad man gör och inte gör och det brukar hålla i mångt fler år än kärlek gör. Därför. Det är så sjukt logiskt när jag nu uppfattat det. Jag uppskattar stabilitet helt enkelt, och äventyra allt bara för en känsla känns så instabilt.

Så, varför kan man helt enkelt inte kväsa detta "kalla kriget" känslorna? Fan vad mycket lättare det hade varit!

Ändå ger dem viss krydda till livet. Hjärtat slår fortare, tankarna skiftar helt riktning och på det hela taget är det faktiskt lite roligt, så länge ingen vet. Eller bara anar.

"Jaha, men du berättade det ju för Adam." Ja, över msn. Och hur länge hade vi varit vänner? 7 knappa dagar. Inte precis så att vi var så vänskapligt stabila ens en gång. Det är skillnad. En jävla skillnad. Dte är svårt att förlora något man inte har.

Alla dessa tankar. Shit. Jag börjar kanske bli gammal? Börjar min biologiska klocka att ticka? Hemska öde. Nu ska jag återgå till att spela Antioch och skriva kontaktannons efter fler rollspelare till just detta spel. Intresserad? Hör av dig!