VildKatt

Livet är lite underligt ibland. Igår satt jag och spelade rollspel över internet och var rätt nöjd med min tillvaro, till vi utanför spel kom i kontakt med ämnet om vad killar, respektive tjejer önskar hos sin partner. Generellt är det inte ett samtalsämne som bekymrar mig, jag vet ungefär vad folk önskar finna (även om det är i grova drag, vi snackar allmänhet här, inte individuellt) och generellt inte har några problem med det. Kvinnor vill ha män som beskyddar dem, på ett eller annat vis, och män vill gärna kunna visa att de klarar av just det.

Nu är det väl ganska tydligt och klart att jag själv varken är liten, smal, ynklig eller springer omkring med känslorna utanpå huden. Jag flyttade på eget bevåg 80 mil bara därför att jag ville, jag bor ensam med min katt och lämnade ett fast arbete bakom mig, jag är ganska självsäker och lång och utöver att jag lipar på filmer visar jag sällan ånger eller sorg öppet. Jag är sedan ung van vid att behöva klara mig själv och trenden har inte brutits. Det är inte sällan jag hört att jag skrämmer iväg vissa killar därför att jag inte.. jag vet inte, är kvinnlig helt enkelt? Av någon anledning gjorde det mig deppad igår. Det är ganska gammalt att jag inte passar in i någon ram sådär på rak arm, men igår störde det mig.

Jag börjar nog bli trött på att vara den "självklara singeln", den som varit det så länge nu att gamla bekanta per automatik antingen räknar med att jag garanterat är singel eller som tror att varje nytt mansnamn som dyker upp är en potentiell pojkvän. Nu har jag själv, återigen, börjat komma till den punkt där jag undrar om jag någonsin hittar någon som kan ta mig för den jag är. Att jag sällan gråter eller visar känslor annat än när jag är ensam, att jag är den som klarar mig själv och inte behöver ha någon invid mig hela tiden är kanske inte ens sådan därför att jag är född sådan. Det kanske fanns där som grund, men mycket av min "strikta" utsida beror kanske också på att det är så få jag kunnat lita på under många av mina uppväxtår.

Inget ont om mina föräldrar, men det där med sorg är de inte bra på. Har så heller aldrig varit. I största delen av grundskolan så var minsta tecken på svaghet ännu en anledning att gå på mig, även bland dem som jag inte kände men som via ryktesväg visste vem jag var. Att gråta för att man var ledsen var alltså inte att tänka på, man gjorde förbannat bäst i att hålla masken utåt. Det sitter i fortfarande. Jag litar helt enkelt inte på folk. Inte tillräckligt.

Det finns dem som har sätt mig gråta, naturligtvis. Oftast bara när någon varit ensam med mig. Första gången mitt ex såg mig gråta utan att en film var anledningen, ryggade han undan. Det var i slutet på vårt förhållande när jag visste att han börjat tröttna på mig. Han tog mina tårar som att det var -jag- som inte vågade bryta vårt förhållande, när det var sorg över att jag visste att han skulle göra det. Så mycket har alltså tårar hjälpt mig. Inte alls.

Jag är lite bitter för närvarande. Jag orkade knappt komma upp ur sängen alls idag. Kanske för att vädret växlat om, kanske för att känslorna från natten fortfarane färgar mig, kanske för att jag vet att jag ändå inte har något som kräver min direkta uppmärksamhet. Det kan tycktas som om jag ibland vill skylla ifrån mina misstag och mina reaktioner på mitt ex, men så är inte fallet. Han råkar bara vara den enda utgångspunkten jag har i frågan om mina förhållanden. Jag är tjugofyra år och har haft en pojkvän, ett förhållande som varade i ungefär ett och ett halvt år. Man kan helt enkelt inte räkna med att jag ska veta bättre. Eller sämre.

Åh shit! Det är helt sjukt, men jag har redan fått svar från tjejen som hade annonserat om en medryttare! Det är visst inte detsamma som att det är färdigt och klart, men bara det att jag redan igår hade fått svar får mig att känna mig upprymd! Det är en quaterhäst jag ska få möta och hon i sig är intresserad av Westernridning. Bara det! Det kanske innebär att jag då också får chans att faktiskt lära mig Western också!

Grejen är det att jag inte ha någon hjälm här och den i Malmö borde bytas ut sedan en evighet tillbaka så det är kanske tid att skaffa mig en ny? Jag har verkligen inte råd just nu, men å andra sidan är det dumt att köpa en ny innan det faktiskt är klart. Om vi kommer till provridning så kan jag säkert få låna någon hjälm eller så, annars kanske jag skulle be morsan skicka upp den gamla.. Ja, det ska jag nog göra.

Oooh, tänk om jag snart blir hästmänniska igen!

Efter att jag och katten varit i skogen idag och stött på fler färska älgspår och mer älgskit än vi såg svamp så insåg jag ett flertal saker. Allt bara för att jag kom på att jag var lite kall om händer och fötter när jag väl satt framför datorn igen, samtidigt som jag egentligen inte hade någon större drivkraft till att göra något.
Det ledde till att jag blev sugen på att bara ligga och mysa med någon i sängen, att vila mot och bara prata med.

Detta är i sig inget nytt fenomen, sådana har vi nog alla till och från, saken är bara den att jag tänker på sådant allt oftare, specielllt under de senaste sex månaderna eller så. Det gör mig ganska orolig av flera anledningar varav flera jag inte ens kan sätta ord på. Delvis är jag väl rädd att jag på något sätt ska bli besatt av tanken. Har sett det hos andra och det har inte sällan lett till att folk tar sig an folk till att bli deras partner bara för att stilla behovet. Nu tror jag väl inte riktigt om mig att bli en sådan person, men man vet väl aldrig..

Delvis känns det också konstigt att jag skulle hitta någon att dela mitt liv med igen. Inte för att jag inte kunnat tänka mig det, för det har jag, men samtidigt så har jag inte sett någon som jag kunnat tänka mig göra det med sådär rakt av (som jag känner till i djupare nivå än några timmars vänskap), eller så har jag helt enkelt inte vågat titta djupare.

Lite är det väl också som så att sex år som singel sätter sina fläckar på en? Kanske skulle jag försökt hitta en ny pojkvän efter mitt senaste förhållande (som också var mitt första "riktiga"), men faktum kvarstår; jag hade inte ens haft någon tanke på att skaffa pojkvän innan han dök upp och lade om spelplanen. Behovet har genrellt inte funnits där.

Är det min biologiska klocka som tickar?

I vilket fall kom jag slutligen på att all tid jag har till övers numera inte gör saken lättare, så med ens svarade jag faktiskt på en annons där en person sökte en medryttare till sin häst. Perfekt! Jag saknar ridningen men med dagens ekonomi och intresse så känns inte ridskola lockande. Att däremot ha en "egen" häst någon dag i veckan för en liten summa eller ingen alls känns rätt ultimat. Och om jag inte, inom en lämplig tidsperiod, hittar något lämpligt eller inte få svar, ska jag ta kontakt med katthemet inne i Gävle som visst behöver volontärer. Med lite tur kan jag bara dränka den del av mig som producerar sådana tankar i annat, mer fysiskt arbete, så jag slipper undan dem helt.

I övrigt så ordnade det sig mellan mig och den person jag lyckades förarga under besöket i Linköping och jag har sökt nytt arbete på Kungsberget som är en tämligen lokal skidanläggning. Nu får vi se om det ger resultat eller om jag kommer stå och stampa på samma fläck ett tag till.

Jag har faktiskt just börjat glo efter resor till Paris, inklusive hotell och har kommit fram till att jag kan komma undan med flygresa, sovplats och inträde på Louvren för si sådär två tusen kronor. För två personer. Det innebär säkert att jag kan få ner priset lite eftersom jag troligtvis kommer fara iväg själv, om jag kommer så långt. Men i alla fall så tycker jag att priset är helt okey! Jag trodde det skulle vara mycket blodigare. Fast det ska ju ändå vara billigare i Paris än England, fast med hur mycket / lite är ju inte sagt.

Känns lite underligt att jag spanar på en sådan resa. Jag kan väl totalt tio ord på franska men min syster har garanterat mig om att om jag bara kommer ihåg att säga "Bonjuor" så ska det gå att vifta till sig resten genom kropsspråk och lite god vilja. Bara man var hövlig skulle det visst gå att få hjälp med allt och jag litar på henne eftersom hon åkte på en sista minutenresa till just de franska alperna och klarade sig utmärkt. Dessutom kan hon nog inte ens tio franska ord -efter- sin resa.

Annars är det tänkt att jag ska ta mig ner till Skåne i slutet på månaden att bevittna min fasters adoptivsdotters dop och hälsa på familj och vänner. Allt hänger på att jag får pengar av A-kassan som jag ska, men hittills ser det fortfarande rätt så ljust ut.

I övrigt fick jag äntligen hämtat min mobil idag, som ersättning för min gamla jag blev av med. Vad folk hade glömt berätta (påminna?) mig om var självrisken.. Så vips så var jag ytterligare 600:- fattigare. *suck* Har dessutom legat med feber och illamående i några dagar så jag känner mig fortfarande urlakad på mycket energi. Bara två situps och mjölksyran sprudlade i kroppen på mig. Slarvade lite med min träning light under helgen i Linköping men har försökt ta igen det igen trots brist på energi.

Helgen i Linköping var dessutom trevlig med inköp av kläder till Snigel och nya skor till mig (vilket verkligen behövdes). Flera nya bekantskaper skaffades på festen och jag både åt och bjöd på kräftor och bröd samt gjorde drinker som tydligen uppskattades. Med andra ord var det riktigt trevligt och jag tackar Haltageten (aka Jocke) för inbjudan. Dessvärre lyckades jag också såra en person djupt som jag aldrig haft för mening att såra och det svider ganska hårt, men med tanke på att personen i fråga säkert känner sig än värre så har jag knappast någon rätt att klaga. Ändå känns det lite som mig i stort. Jag blir så insnöad på vad jag vill ha fram att jag inte tänker på hur mina ord låter för andra och jag verkar aldrig lära mig heller. Det är synd. Riktigt synd.

Så blir det att resa igen och för att citera min mamma; "Varför flyttade du inte bara till Linköping istället, så som du flänger dit stup i kvarten ". Jadu, bra jävla fråga. För att hyran är dyr och lägenheterna få? Men skit i det nu! Jag fick lite pengar av a-kassan och om pappret stämmer ska jag få lite till den 13:e igen så det är bara att ta för sig och nu är jag sugen på ännu en kräftskiva!

Dessutom kom jag överens med Snigel (aka Olle) att jag ska ta med honom ut på en shoppingrunda. Eller nå, mitt förslag från första början, men jag trodde inte att han skulle nappa. Det gjorde han däremot och tja.. jag blev minst sagt lite förvånad, sedan glad och uppspelt. Det är helt klart någonting med att få lov att klä andra som man vill ha dem. En sorts version av hur man klädde dockor som liten, för dem som gjorde det (Heja Transformers). Visst, han kanske fetdissar mina idéer men det får vi väl se! Var faktiskt Rickard som vid ett tillfälle på hans kräftskiva menade att Snigel borde klä sig så att hans form syns även med kläder. Han är i god form, onekligen, så vi får väl se om jag kan få ihop något. Jag har redan lite ideer som jag tagit från Björn när han varit som mest tränad. Gudar! Jag ser faktiskt fram emot det. *skrattar* Jag är kanske kvinnligare än jag vill erkänna ändå?

I övrigt så var jag på "rekryteringschansen" idag och fick lärt mig något om Lärlingsmöjligheterna som finns och lite om Lantmäteriet. Jag ville stanna till "snabbdejtingen" vad det nu innebar, men hade tagit med mig bilen, dum som jag var, och biljetten hade gått ut när jag väl kom ut. Var gott om folk så om inget annat vet man att man inte är ensam med att vara arbetslös.

Blir att se över tågbiljetter snart ochh fundera på om Porthos ska få följa med eller inte.

Vilken seg natt! För det första kunde jag inte somna vid tolv när filmen tagit slut, trots min lilla gymnastiktid och min nya playlist på iTunes, sen vaknade jag flera gånger av att katten ville annat än sova, sedan av att solen gick upp och att Carina skickade ännu ett av sina dumma mess och att katten vaknade igen...

Och eftersom jag inte kunde somna låg jag ett tag och tänkte. Hade just sett filmen The Prophecy som handlar om hur några av himlens änglar kommer ner till jorden och blir "mänskliga" för att hitta en svart själ som tillhört en soldat, för att på så vis avsluta ett pågående krig i himlen.

I efterhand fick det mig att tänka på änglar och deras egentliga betydelse. Jag har fastnat för idén att de inte är så genuint vänliga. För det är som de sa i filmen; Gud skickar änglar när han vill bestraffa någon, eller göra ett exempel, lika väl som att han skickar dem som budbärare. "Ena vingen alltid fläckad med blod" som de uttryckte det. Jag gillar också vad de har gjort i Constantin, nämligen givit alla änglarna rovfågelsvingar. Fick också en vision av hur en av änglarna står vilad mot sitt spjut med blicken fäst på betraktaren i ett milt neutralt uttryck med bruna vingar hopfällda på ryggen, lite grann som om han funderar på att anfalla eller ej. Jag önskar jag hade förmågan att teckna ner det så jag kunde visa upp världen, men faktum är att jag inte skulle kunan göra min bild rättvisa om så en miljon år.

Så fick jag, mitt i natten, en idé. Louvren. Jag vill fara till Frankrike och Paris och besöka Louvren. Ett helgbesök kanske, eller för några få arbetslösa dagar mitt i veckan. Kanske med sällskap, ifall någon vill ställa upp, kanske ensam. Min brist på kunskaper i Franska kan jag säkert lösa och på sätt och vis blir det ju ett äventyr. Jag ska bara kolla upp lite fakta först.

Och innan dess, ska jag in till Gävle och besöka den här Rekryteringschansen. Håll tummarna för mig.

Min dygnsrytm är fuckad. Det är kanske inte annat än väntat heller eftersom jag är så lite morgontrött man bara kan bli, vilket innebär att jag nyligen vaknade och just har ätit frukost. Nåja, så är det när man är arbetslös.

Hade en liten funderare igår efter det att jag sett färdigt på Batman Begins och mer eller mindre bara väntade på att somna. Om knappt ett år är jag tjugofem år. Det är väl inte mer än väntat med tanke på att jag är tjugofyra nu, men det är en rätt viktig ålder enligt svensk tradition, av någon skum anledning, vilket innebär att jag vill ha en stor fest.

Nu till "problemet" (Gudars vad jag är bra på att samla på mig I-landsproblem!) som helt enkelt består i var jag ska ha festen! Jag vet för farao inte ens var jag bor vid den tidpunkten och jag har ingenting som tyder det insta lilla på att jag skulle bo kvar här. Har fortfarande ingen eller inget som binder mig till en plats och det ger mig visserligen en rätt schysst känsla, ungefär som om jag vore en vagabond, men samtidigt ger det inte mig heller en möjlighet att planera alls. Och pengarna? Kommer jag att ha råd att kunna göra det hela just som jag vill? Bjuda alla som betyder minsta lilla för mig, och deras anhöriga, att ställa upp med jättefest i stil med vad Erik kunde frambringa på hans tjugofemårsfest?

Naturligtvis får jag väl modda lite efter hur läget ser ut när det närmar sig den tidpunkten, men jag hann ändå känna ett litet stygn av oro. Till skillnad från de övriga som jag vet har fyllt tjugofem, eller ens är i min nuvarande ålder, så är jag så mycket mer... oplanerad. Om det nu är rätt ord. Varför tycks det ibland som att alla andra egentligen har koll på vad de vill göra och med vilka de vill göra det, medan jag bara driver omkring för att komma på det inom sin tid? Det känns lite skumt.

I övrigt så har jag börjat på ett litet projekt. Jag ska göra tio falska armhävningar (du vet den där man har knäna i marken) och tio situps morgonen och just innan jag går och lägger mig på kvällen. Så ska jag köra i en vecka innan jag ökar med tio till. Det är lite inspirerat från min kompis Snigel (aka Olle) som gör så i allt nytt han tar sig för - att öka succesivt alltså. Nu har jag inte samma starka mentalitet som han har, men jag tänker ändå ge det ett försök och se om jag inte kan vidbehålla det. Allt för att jag ska kunna behålla lite av min "form" och kanske till och med få lite bättre stryka.

I morgon blir det att fara in till stan redan vid halv tio (Jisses!) för att gå på något rekryteringsjippo som Arbetsförmedlingen ordnat med. Inte för att jag hyser alltför stora förhoppningar på det, men vem vet, kanske får jag i slutändan gå på någon arbetsintervju om inget annat.