Reflektioner
Livet är lite underligt ibland. Igår satt jag och spelade rollspel över internet och var rätt nöjd med min tillvaro, till vi utanför spel kom i kontakt med ämnet om vad killar, respektive tjejer önskar hos sin partner. Generellt är det inte ett samtalsämne som bekymrar mig, jag vet ungefär vad folk önskar finna (även om det är i grova drag, vi snackar allmänhet här, inte individuellt) och generellt inte har några problem med det. Kvinnor vill ha män som beskyddar dem, på ett eller annat vis, och män vill gärna kunna visa att de klarar av just det.
Nu är det väl ganska tydligt och klart att jag själv varken är liten, smal, ynklig eller springer omkring med känslorna utanpå huden. Jag flyttade på eget bevåg 80 mil bara därför att jag ville, jag bor ensam med min katt och lämnade ett fast arbete bakom mig, jag är ganska självsäker och lång och utöver att jag lipar på filmer visar jag sällan ånger eller sorg öppet. Jag är sedan ung van vid att behöva klara mig själv och trenden har inte brutits. Det är inte sällan jag hört att jag skrämmer iväg vissa killar därför att jag inte.. jag vet inte, är kvinnlig helt enkelt? Av någon anledning gjorde det mig deppad igår. Det är ganska gammalt att jag inte passar in i någon ram sådär på rak arm, men igår störde det mig.
Jag börjar nog bli trött på att vara den "självklara singeln", den som varit det så länge nu att gamla bekanta per automatik antingen räknar med att jag garanterat är singel eller som tror att varje nytt mansnamn som dyker upp är en potentiell pojkvän. Nu har jag själv, återigen, börjat komma till den punkt där jag undrar om jag någonsin hittar någon som kan ta mig för den jag är. Att jag sällan gråter eller visar känslor annat än när jag är ensam, att jag är den som klarar mig själv och inte behöver ha någon invid mig hela tiden är kanske inte ens sådan därför att jag är född sådan. Det kanske fanns där som grund, men mycket av min "strikta" utsida beror kanske också på att det är så få jag kunnat lita på under många av mina uppväxtår.
Inget ont om mina föräldrar, men det där med sorg är de inte bra på. Har så heller aldrig varit. I största delen av grundskolan så var minsta tecken på svaghet ännu en anledning att gå på mig, även bland dem som jag inte kände men som via ryktesväg visste vem jag var. Att gråta för att man var ledsen var alltså inte att tänka på, man gjorde förbannat bäst i att hålla masken utåt. Det sitter i fortfarande. Jag litar helt enkelt inte på folk. Inte tillräckligt.
Det finns dem som har sätt mig gråta, naturligtvis. Oftast bara när någon varit ensam med mig. Första gången mitt ex såg mig gråta utan att en film var anledningen, ryggade han undan. Det var i slutet på vårt förhållande när jag visste att han börjat tröttna på mig. Han tog mina tårar som att det var -jag- som inte vågade bryta vårt förhållande, när det var sorg över att jag visste att han skulle göra det. Så mycket har alltså tårar hjälpt mig. Inte alls.
Jag är lite bitter för närvarande. Jag orkade knappt komma upp ur sängen alls idag. Kanske för att vädret växlat om, kanske för att känslorna från natten fortfarane färgar mig, kanske för att jag vet att jag ändå inte har något som kräver min direkta uppmärksamhet. Det kan tycktas som om jag ibland vill skylla ifrån mina misstag och mina reaktioner på mitt ex, men så är inte fallet. Han råkar bara vara den enda utgångspunkten jag har i frågan om mina förhållanden. Jag är tjugofyra år och har haft en pojkvän, ett förhållande som varade i ungefär ett och ett halvt år. Man kan helt enkelt inte räkna med att jag ska veta bättre. Eller sämre.
Nu är det väl ganska tydligt och klart att jag själv varken är liten, smal, ynklig eller springer omkring med känslorna utanpå huden. Jag flyttade på eget bevåg 80 mil bara därför att jag ville, jag bor ensam med min katt och lämnade ett fast arbete bakom mig, jag är ganska självsäker och lång och utöver att jag lipar på filmer visar jag sällan ånger eller sorg öppet. Jag är sedan ung van vid att behöva klara mig själv och trenden har inte brutits. Det är inte sällan jag hört att jag skrämmer iväg vissa killar därför att jag inte.. jag vet inte, är kvinnlig helt enkelt? Av någon anledning gjorde det mig deppad igår. Det är ganska gammalt att jag inte passar in i någon ram sådär på rak arm, men igår störde det mig.
Jag börjar nog bli trött på att vara den "självklara singeln", den som varit det så länge nu att gamla bekanta per automatik antingen räknar med att jag garanterat är singel eller som tror att varje nytt mansnamn som dyker upp är en potentiell pojkvän. Nu har jag själv, återigen, börjat komma till den punkt där jag undrar om jag någonsin hittar någon som kan ta mig för den jag är. Att jag sällan gråter eller visar känslor annat än när jag är ensam, att jag är den som klarar mig själv och inte behöver ha någon invid mig hela tiden är kanske inte ens sådan därför att jag är född sådan. Det kanske fanns där som grund, men mycket av min "strikta" utsida beror kanske också på att det är så få jag kunnat lita på under många av mina uppväxtår.
Inget ont om mina föräldrar, men det där med sorg är de inte bra på. Har så heller aldrig varit. I största delen av grundskolan så var minsta tecken på svaghet ännu en anledning att gå på mig, även bland dem som jag inte kände men som via ryktesväg visste vem jag var. Att gråta för att man var ledsen var alltså inte att tänka på, man gjorde förbannat bäst i att hålla masken utåt. Det sitter i fortfarande. Jag litar helt enkelt inte på folk. Inte tillräckligt.
Det finns dem som har sätt mig gråta, naturligtvis. Oftast bara när någon varit ensam med mig. Första gången mitt ex såg mig gråta utan att en film var anledningen, ryggade han undan. Det var i slutet på vårt förhållande när jag visste att han börjat tröttna på mig. Han tog mina tårar som att det var -jag- som inte vågade bryta vårt förhållande, när det var sorg över att jag visste att han skulle göra det. Så mycket har alltså tårar hjälpt mig. Inte alls.
Jag är lite bitter för närvarande. Jag orkade knappt komma upp ur sängen alls idag. Kanske för att vädret växlat om, kanske för att känslorna från natten fortfarane färgar mig, kanske för att jag vet att jag ändå inte har något som kräver min direkta uppmärksamhet. Det kan tycktas som om jag ibland vill skylla ifrån mina misstag och mina reaktioner på mitt ex, men så är inte fallet. Han råkar bara vara den enda utgångspunkten jag har i frågan om mina förhållanden. Jag är tjugofyra år och har haft en pojkvän, ett förhållande som varade i ungefär ett och ett halvt år. Man kan helt enkelt inte räkna med att jag ska veta bättre. Eller sämre.
Kommentarer
Trackback
