Småtankar
Efter att jag och katten varit i skogen idag och stött på fler färska älgspår och mer älgskit än vi såg svamp så insåg jag ett flertal saker. Allt bara för att jag kom på att jag var lite kall om händer och fötter när jag väl satt framför datorn igen, samtidigt som jag egentligen inte hade någon större drivkraft till att göra något.
Det ledde till att jag blev sugen på att bara ligga och mysa med någon i sängen, att vila mot och bara prata med.
Detta är i sig inget nytt fenomen, sådana har vi nog alla till och från, saken är bara den att jag tänker på sådant allt oftare, specielllt under de senaste sex månaderna eller så. Det gör mig ganska orolig av flera anledningar varav flera jag inte ens kan sätta ord på. Delvis är jag väl rädd att jag på något sätt ska bli besatt av tanken. Har sett det hos andra och det har inte sällan lett till att folk tar sig an folk till att bli deras partner bara för att stilla behovet. Nu tror jag väl inte riktigt om mig att bli en sådan person, men man vet väl aldrig..
Delvis känns det också konstigt att jag skulle hitta någon att dela mitt liv med igen. Inte för att jag inte kunnat tänka mig det, för det har jag, men samtidigt så har jag inte sett någon som jag kunnat tänka mig göra det med sådär rakt av (som jag känner till i djupare nivå än några timmars vänskap), eller så har jag helt enkelt inte vågat titta djupare.
Lite är det väl också som så att sex år som singel sätter sina fläckar på en? Kanske skulle jag försökt hitta en ny pojkvän efter mitt senaste förhållande (som också var mitt första "riktiga"), men faktum kvarstår; jag hade inte ens haft någon tanke på att skaffa pojkvän innan han dök upp och lade om spelplanen. Behovet har genrellt inte funnits där.
Är det min biologiska klocka som tickar?
I vilket fall kom jag slutligen på att all tid jag har till övers numera inte gör saken lättare, så med ens svarade jag faktiskt på en annons där en person sökte en medryttare till sin häst. Perfekt! Jag saknar ridningen men med dagens ekonomi och intresse så känns inte ridskola lockande. Att däremot ha en "egen" häst någon dag i veckan för en liten summa eller ingen alls känns rätt ultimat. Och om jag inte, inom en lämplig tidsperiod, hittar något lämpligt eller inte få svar, ska jag ta kontakt med katthemet inne i Gävle som visst behöver volontärer. Med lite tur kan jag bara dränka den del av mig som producerar sådana tankar i annat, mer fysiskt arbete, så jag slipper undan dem helt.
I övrigt så ordnade det sig mellan mig och den person jag lyckades förarga under besöket i Linköping och jag har sökt nytt arbete på Kungsberget som är en tämligen lokal skidanläggning. Nu får vi se om det ger resultat eller om jag kommer stå och stampa på samma fläck ett tag till.
Det ledde till att jag blev sugen på att bara ligga och mysa med någon i sängen, att vila mot och bara prata med.
Detta är i sig inget nytt fenomen, sådana har vi nog alla till och från, saken är bara den att jag tänker på sådant allt oftare, specielllt under de senaste sex månaderna eller så. Det gör mig ganska orolig av flera anledningar varav flera jag inte ens kan sätta ord på. Delvis är jag väl rädd att jag på något sätt ska bli besatt av tanken. Har sett det hos andra och det har inte sällan lett till att folk tar sig an folk till att bli deras partner bara för att stilla behovet. Nu tror jag väl inte riktigt om mig att bli en sådan person, men man vet väl aldrig..
Delvis känns det också konstigt att jag skulle hitta någon att dela mitt liv med igen. Inte för att jag inte kunnat tänka mig det, för det har jag, men samtidigt så har jag inte sett någon som jag kunnat tänka mig göra det med sådär rakt av (som jag känner till i djupare nivå än några timmars vänskap), eller så har jag helt enkelt inte vågat titta djupare.
Lite är det väl också som så att sex år som singel sätter sina fläckar på en? Kanske skulle jag försökt hitta en ny pojkvän efter mitt senaste förhållande (som också var mitt första "riktiga"), men faktum kvarstår; jag hade inte ens haft någon tanke på att skaffa pojkvän innan han dök upp och lade om spelplanen. Behovet har genrellt inte funnits där.
Är det min biologiska klocka som tickar?
I vilket fall kom jag slutligen på att all tid jag har till övers numera inte gör saken lättare, så med ens svarade jag faktiskt på en annons där en person sökte en medryttare till sin häst. Perfekt! Jag saknar ridningen men med dagens ekonomi och intresse så känns inte ridskola lockande. Att däremot ha en "egen" häst någon dag i veckan för en liten summa eller ingen alls känns rätt ultimat. Och om jag inte, inom en lämplig tidsperiod, hittar något lämpligt eller inte få svar, ska jag ta kontakt med katthemet inne i Gävle som visst behöver volontärer. Med lite tur kan jag bara dränka den del av mig som producerar sådana tankar i annat, mer fysiskt arbete, så jag slipper undan dem helt.
I övrigt så ordnade det sig mellan mig och den person jag lyckades förarga under besöket i Linköping och jag har sökt nytt arbete på Kungsberget som är en tämligen lokal skidanläggning. Nu får vi se om det ger resultat eller om jag kommer stå och stampa på samma fläck ett tag till.
Kommentarer
Trackback
