VildKatt

Naturligtvis har jag inte hört av mig på länge och när jag väl så gör så är det förstås för att jag tycker mig utstå ett eller annat slags lidande. Återigen av den där patetiska sorten som går ut på att man sitter och är ett ensamt emo som ingen tycker om - som hela världen hatar.

Nu tycker jag förvisso inte direkt så, men man måste ändå fråga sig hur länge ett hjärta kan blöda. Det har, mer eller mindre, gått ett år sedan mitt hjärta helt krossades, och de månader av lycka och samhörighet jag kände helt slogs i spillror för mig. Det tog hårt att alla ord om respekt, alla kyssar och alla benämningar av mig som "älskling" bara var illusioner. En charad. Och ändå visste jag, eller i alla fall anade, att illusionen låg där under. Förhoppnings bleknande för varje dag som passerade, för att slutligen försvinna och bli verklighet. En idiots bleka hopp. Ett hopp som så klart visade sig vara fel.

Jag hoppades på att den här sommaren skulle bli bättre än den förra. Att min osäkerhet skulle vara borta, min stabilitet tillbaka och mitt stoiska sinne beredd att att hålla världen så där lagom ifrån mig igen - på en armlängds avstånd. Sinnena tillbaka där de hörde hemma, så jag skulle få slippa att krocka med saker, fastna med maskiner, klanta mig på grund av att jag tänker på annat.

Nu är jag tveksam. Än har våren gått ut på att ha kortare humör än vanligt, saknar egentlig energi och nyss satt jag och tyckte synd om mig själv i badet. Kanske borde jag färga håret svart och skaffa lite skärsår på armarna?

Men jag är i alla fall ren igen och bara den här sommaren tar slut så ska jag i alla fall se till att rensa upp mitt liv. Skaka om det och börja på noll, igen. För till hösten.. ja då blir det att flytta till Skottland och jag får en ny chans att skaka om livet, som vore det en Etch-A-Sketch.

Men först ska vi ta oss igenom den här veckan, och det bästa botemedlet mot tankar är att ha folk i närheten, så jag ska bjuda till fest, och sysselsätta mig med stallsysslor. Gör mer. Tänk mindre. Försök för fan att läka och gå vidare.

...Snälla?

Igår skrev jag om problemet med att få ihop det så att både den andra kvinnliga arbetskamraten och jag skulle kunna få jobba lite på kvällstid för att pusta och bona upp giolvet i klubbhuset. I morse lät chefen meddela lösningen. Jag och den manliga arbetskamraten (behövs två pers för att kunna flytta på "alla" möblerna) fixar saken i morgon eftermiddag / kväll och, om det behövs, tar båda de andra det på fredag också.

The grand solution!

Anyway, med det undanstökat lagar jag nu till en stor jävla biff, gjort på älg- och flsäkfärs. Och lök. Den blev enorm och första provsmaket visade snabbt att jag saltat och pepprat för lite. Typiskt.

Helt ärligt så gör det så. Andra dagen och det känns redan som om jag varit där för länge. Idag droppades önskemålet om att jag och en annan arbetskamrat skulle jobba på kvällen på torsdag så att vi kunde moppa och bona golvet ordentligt så det är klart till helgen. Jag anmälde att jag kunde, medan arbetskamraten inte kunde. Nehej, nej då var det besvärligt.

Jag kan onsdag och fredag, sa kamraten.
Jag kan inte onsdag och fredag, sa jag.
Jaha.. Vad ska vi då hitta på, sa chefen.

Och så var det i full gång. Slutkontentan var att vi skulle tänka på det till i morgon, för av någon anledning ska vi tydligen vara två tjejer som ska göra detta trots att vi just bara är två tjejer - som nu inte råkar kunna på samma dag. En annan anmälde sig som frivillig också, men det hörde tydligen ingen alls på och trots att jag nu kan på torsdag, som önskat var, så duger det visst inte.

Så, tills i morgon har jag tänkt att jag minsann kan torsdag, men om det inte passar att jag sköter det så får väl de andra två ta det antingen i morgon eller på fredag. Basta. Och skulle det nu vara som så att jag inte kan göra det ensam, får de väl låta Erik hålla mig sällskap, fastän två till jobbat knappast behövs till att moppa och bona ett golv. I alla fall inte för min del.