Innehållslöst
Ibland vet man inte vad man tycker. Emellanåt känns det absolut som om jag har mer gemensamt med golfbanans sädersärlor än mina arbetskamrater, vilket antingen säger på tok för mycket - eller inget allt. Kanske börjar jag helt enkelt bli trött på jobbet, trots att det är ett trevligt jobb. Kanske mycket för att jag verkligen inte kan relatera till mina arbetskamrater, inte ens de som är under 40 år. Inte för att de inte är snälla, det är de nämligen, men vad fan...
Kanske är det jag som är konstig helt enkelt? Syster min är lite inne på att Norrland, och Luleå, är platsen att slå sig ner på, medan jag inte alls kan förstå den tanken. Jag tycker att folket här antingen är för ungt i sinnet, eller på tok för gammalt, medan syrran påstår att det är så överallt. Är det verkligen det? Är det bara jag som inte sett det? Kanske är det så illa. Kanske blundar jag för verkligheten i hopp om att något ska komma som påminner om den gamla goda tiden när jag kunde vara mig själv och faktiskt hade folk omkring mig som var helt okej med det.
Det är väl egentligen där skon klämmer trots allt? Jag känner mig ensam helt enkelt. För på senare tid har det verkligen varit så att jag inte kunnat kombinera något. Inte kunnat ha sällskap av hästfolk utom i stallet, inte kunnat umgås med festpolare utom när det är just fest (vilket är hemskt sällan), inte kunnat träffa rollspelare utom när vi rollspelar. Varför inte? För att det känns omöjligt att kombinera ihop folket med vad annat man vill göra! Ja, om man inte bjuder hem folk till sig på fest, men då kommer ändå inte ens hälften man bjudit.
Jag är bara så trött och så rastlös just nu. Igen. Det börjar bli dags att röra på sig. Utan tvekan. Problemet är att jag inte vet vart, och jag är i behov av pengar, så det lär inte bli aktuellt förrän till hösten.
Men det ska bli av, verkligen, för snart blir jag bara en dregglande pöl av obeslutsamhet och frustration. For reals.
Någonstans ska man väl kunna känna sig nöjd, eller?
