När det väl tar slut.
Ibland är det bara hängigt. Nog för att dagen varit helt okej, med en långvarig morgon sedan brädspel hela dagen nere i rollspelslokalen. Men nu, på vägen hem, så sjönk bara humöret med ens. Plötsligt var det inte längre en ganska nöjd, men matt, skåning där satt vid bilratten, utan en hängig ledsen skåning som med ens insåg hur skönt det ska bli att bli gammal.
Jag kunde verkligen se mig sitta på en altan till ett hus, i en gungstol, tittande på dimman i sommarnattens svaga solsken och känna hur det var dags att somna in. Känna den svala sommarfukten stryka utmed huden efter att regnet fallit till den varma backen. Kanske ana ett rådjur borta vid skogsbrynet efter ängen. Det är så jag vill dö. Om man alls har chansen att välja är det verkligen så jag vill gå bort.
Fast det som gjorde mig så ledsen var det faktum att jag såg mig sitta där och njuta av den sista utsikten ensam. Och att det ändå kändes så naturligt. Naturligt att man inte kunde dela en sådan vacker utsikt med någon, även om man bara ville hålla kvar i tystnaden. Det är ganska nedslående för en som inget annat vill än dela saker med folk. Det är det faktiskt.
Men jag har alltid älskat dimma.
Jag kunde verkligen se mig sitta på en altan till ett hus, i en gungstol, tittande på dimman i sommarnattens svaga solsken och känna hur det var dags att somna in. Känna den svala sommarfukten stryka utmed huden efter att regnet fallit till den varma backen. Kanske ana ett rådjur borta vid skogsbrynet efter ängen. Det är så jag vill dö. Om man alls har chansen att välja är det verkligen så jag vill gå bort.
Fast det som gjorde mig så ledsen var det faktum att jag såg mig sitta där och njuta av den sista utsikten ensam. Och att det ändå kändes så naturligt. Naturligt att man inte kunde dela en sådan vacker utsikt med någon, även om man bara ville hålla kvar i tystnaden. Det är ganska nedslående för en som inget annat vill än dela saker med folk. Det är det faktiskt.
Men jag har alltid älskat dimma.
Kommentarer
Trackback
