VildKatt

Blicken såg dimmigt upp mot det mörka tygklädda taket. Det mesta av discobelysningen hade släckts ner sedan länge, men fortfarande var någon enstaka gul och röd lampa tänd för att underlätta för vad lite av personal som fanns närvarande. De hade druckit för mycket, alldeles för mycket, men det fanns ingen tvekan om att hon levde. Hur annars skulle man kunna känna så mycket smärta om man inte levde?

En smärtsam utandning fick hela kroppen att mola, trots att hon annars inte rörde på sig, och trots det milda ljuset i utrymmet blev hon tvungen att blunda igen. "Mer!"
Rösten var sträv, skrovlig och trots att den saknade egentlig styrka och snarare lämnades som ett klent önskemål än en order så lät det ändå snarare som att den tillhörde ett odjur än någon som borde vara kapabel till att tala, men så var det nog precis som det skulle i slutändan. Hade hon inte lika gärna riskerat att börja gråta skulle hon kanske ha börjat skratta åt denna dimmiga tanke, men nu låg hon bara kvar på golvet och reflekterade inte vidare över att tungan lika gärna kunde växt samman med gommen så törstig hon var.

 

Ordet gav ändå effekt och sticket i armen bara ögonblick senare var inte hälften så smärtsamt som det faktumet att någon först greppat armen, men det hela var ändå inget annat än en förutsägelse om lättnaden som skulle ta vid. De var alltid snabba med att ge henne vad hon ville ha ända sedan det mycket kortvariga tillfälle då hon fått för sig att hon ändå förtjänade något annat och helt enkelt lämnat denna fristad för de förtappade. De hade protesterat förstås, det gör man gärna när man riskerade bli av med ställets största dragplåster, men det hade också slutat i ett blodbad. Det borde de förstås ha förväntat sig. Vad de däremot inte förväntat sig var att hon i stort sett kommit tillbaka bara timmar senare, driven tillbaka av bländande dagsljus och den där evinnerliga tystnaden som lett henne hit från första början. Ensamheten kom hon förstås aldrig undan, till och med här fick man nöja sig med att bara vara ännu en i mängden av ensamma förtappade själar, men möjligheten att dämpa och dränka sina tankar och känslor var så oändligt mycket större än vad världen utanför kunnat ge henne. För det fick man gärna bli kallad för tamhund, eller än värre ting. Slutligen var det vad hon iklätt sig, en tamhund att komma på inkallning och låta tänder bita tag där de önskade. De betten svepte iväg henne på mångt större djup än de första djupa bloss från hemmarullade jointar som öppnat upp för möjligheten att känna lättnad. Det hade dock gått fort att inse att jointar inte skulle räcka i längden.

Vad snabbt det gått utför efter det. En evig jakt på droger, minskad förmåga att behålla det själlösa livet som en hederlig skattebetalare, en minskad vilja till att låtsas vara som alla andra. Till slut hade hon satt sig i skuld och blivit vräkt och därefter hade hon lämnat Sverige och smärtan av att vara namnlös och utstött.

Igen slog hon upp det enda kvarvarande ögat när drogerna susade genom blodet i hennes magra lekamen och pumpades ut i hela kroppen via hjärtat. Igen kunde hon andas in och igen kunde hon andas ut utan att känna annat än en tacksamt bedövande känsla sprida sig genom den mörbultade blodfattiga kroppen. Ljuset i taket bladades ihop till en obeskrivlig virvel av färg innan mörkret sakta växte och lät ta över hennes syn och närvaro. För ett ögonblick blixtrade det till och hon kippade efter andan, men de få ryckningrana stillade sig snart och igen kunde hon sjunka undan till en efterlängtad medvetslöshet.

 

Vid tredje tillfället någon sedan svepte till henne med sopborsten utan att få en reaktion från den utslagna kvinnan med den öppna blicken fick man helt enkelt inse att hon dött bort. Chefen skulle förstås inte bli glad, men samtidigt hade en uppenbar risk för ett abrupt slut försvunnit. Det skulle förstås bli ett förbannat härke att städa undan både lik och tvätta rent golvet, men det kunde det väl vara värt. En varulv hade förstås inget bland vampyrer att göra men blodet var förstås en lockelse så stor som någon. Det hade hon själv också varit när hon först dök upp, men det var då det, nu skulle hon bit efter bit lämnas i kloaksystemet. Inte lönt att begrava henne, jorden skulle säkert bara spotta ut henne om det var möjligt och gudarna skulle veta att man inte ville ha polisen snokande i ärendet, det räckte med att chefen såg hungigt på en...