VildKatt

Det går bara så galet fort ibland att man blir helt mållös. Här har Sverige en del att lära, så mycket ska vara sagt.

Satt på golvet och lyssnade på Lindsey Stirling medan jag höll på att mecka ihop kökspallen Bekväm när mobilen ringde och ett okänt nummer lös på displayen. Bara att svara alltså, utan att ha knuten i magen som kommer när ex-jobbet ringer. Sedan går det fort. En Linda på Dobbies ringde och ville ha in mig på intervju. Det bästämdes att i morgon klockan tio blev bra och så var det bestämt!

I Svealand får man ibland sitta i veckor och bara vänta, men här går sådant på en handvändning!

Så jag har ringt och skvallrat för min mor i drygt en timme. Som man ju måste göra. När jag sedan loggar in på mailen har har Eugen, som jag mötte på en plantskola igår där jag också lämnade in mitt CV, mailat och skickat med mig en hög med kontaktuppgifter till folk som kan tänkas anställa mig tillsammans med bra länkar på bra butiker för både möbler, datorer och kläder.

Så ja, mitt första jobb här borta var kanske ett rent misslyckande, men vet ni vad? Jag kan leva med det.

Nu hoppas jag bara att morgondagens intervju går bra och att anställningsformen verkar vettig, sedan kanske jag kan dissa det här med att vara hemmafru igen. :D

/VildKatt - i de snabba kontakternas land