VildKatt

Jag trodde jag var fri från svartsjuka och besvär vid det här laget. Eller nej, jag hoppades väl mest på det, men det är ändå besvärande med att inse hur ont det fortfarande gör av att veta att den man är förälskad i söker sällskap hos andra. Vilket förstås bara är naturligt med tanke på att jag är ensam om att vara just förälskad, men borde inte den vetskapen göra en starkare?

Och varför börjar han msn-samtalet med att uttryck oro för mig när det är han själv som sårar mig mest? Inte för att han lär förstå det, och inte för att jag vill påpeka det, men ändå.

Det är så att man mår illa över att man är en sådan mes när man skapat intrycket av motsatsen hos just alla andra utom en själv. En lössläppt hynda som vet vad hon vill ha, och vet hur hon kan få det.

Synd bara att jag vet vad jag vill ha, men tydligen inte kan få det, och inte heller kan släppa det ifrån mig.

Livet är hårt mot de hårda, men jag undrar när jag ska bli hård nog. Om jag alls blir det.

... antagligen inte.

Det dumma är att jag ser till så att jag själv får skiten. Medvetet söker upp svar jag inte vill ha bara för att slå ner mitt humör i backen och visa för mig själv vilken idiot jag är. Det är så riktiga självplågare fungerar, och jag gör det om och om igen. Jävla pucko.