Bella
Tiden börjar gå mot sitt slut. Jycken jag haft som fodervärdshund återlämnas till sina ägare i morgon och jag blir hundfri igen. Ett beslut som jag inte ångrar på en fläck faktiskt, jag analyserar saker till sin hela rätt innan jag gör drastiska beslut och därefter finns det ju inte mycket att ångra.
Ändå ska det inte sägas annat än att det gjorts framsteg under de månader jag har haft henne.
1. Hon drar inte längre i kopplet - åtminstone inte medan jag är ensam ute med henne. Något som är rätt skönt med tanke på att det är en 25 kilo som kan dra iväg med en på ishala gator. Föga populärt. Och detta har vi löst med att jag kallar tillbaka henne till min sida varje gång hon börjar dra. Tjatigt men effektivt.
2. Numera vet hon verkligen hur man slappnar av här hemma. Så fort hon har tråkigt går hon och lägger sig i buren eller tar till sig sitt jättben och gnager på det. Vi leker ju aldrig hemma heller, inte annat än att vi tränar lite med klicker och hon får en aktiveringsleksak med matbitar i ibland, något som verkar fungera bra.
3. Inkallningarna har bara gått framåt. Förvisso blir hon både blind och döv när hon hittat mat, men i övrigt kommer hon faktiskt snabbt tillbaka och sätter sig på plats - på min vänstra sida. Något vi brukar förstärka med att hon får en godisbit.
4. Hon söker ögonkontakt. Hon har alltid kunnat sitta och vänta på klartecken när man ska utfodra henne, men i början stirrade hon sig blind på maten och väntade på att man skulle säga varsågod. Nu tittar hon på en så man kan nicka fram ett godkännande istället, och samma sak utomhus. Nu får hon sitta på plats tills hon söker ögonkontakt och jag kan nicka fram ett varsågod - och vi kan fortsätta promenaden.
5. Köket. Hemma får hon inte gå in i det eftersom hon faktiskt söker mat där inne. Till och med uppe på vaskar, diskbänkar och bord, och finns det något där och man inte är i närheten - så tar hon det. Alltså är hon bannlyst från köket, och det fungerar mer eller mindre felfritt.
6. Frukosten. Det gick SJUKT fort för henne att lära sig att det är frukost klockan nio, vare sig jag ställt klockan eller inte.
7. Vikten. Hon var lite väl tunn i början, men vi har ökat på fodermängden så att man numera känner revbenen men inte ser dem. Nästan så jag faktiskt måste börja dra ner lite igen för att man snart inte alls kan känna revbenen. Hårfina små skillnader där, som också kan bero på att hon inte rusar runt när vi är inomhus.
Problemet är däremot när vi ska bort till andra, och när vi är flera som är ute och går. Oftast drar hon ändå inte väst mycket längre, men det är som att hon passar på att tänja på alla gränser när man är flera i en grupp. Blir både döv och okoncentrerad.
Hemma hos andra kan jag inte annat än vakta henne eftersom reglerna vi har hemma inte är befästa hos andra - och det går inte att tumma på regler med den här hunden, hon är på tok för smart för att inte inse att man gör det.
Hos Elin har vi dock löst det med att sätta Lokes bur i dörrhålet till köket - för hon är inte dummare än att hon vet att det märks om hon försöker forcera det hindret. Ändå har hon försökt. Dock får jag säga att hon blivit bättre och bättre på att vara där med och har till och med legat och snarkat vid tillfällen under de långa spelpassen vi har haft. Likväl har hon hunnit med att stjäla där med - inte minst en rå ingerfära. *Blörk*
I slutändan går det alltså framåt, men inte fort nog. Har inte kunnat träna som jag ska, inte kunnat spela som det är tänkt och inte kunnat lämna hunden ensam förrän nu senast, då det faktiskt gick bra i en och en halv timme. Känns lite uselt att jag tog på mig en hund som jag sedan inser att jag inte riktigt har ork med, men så blir det ibland. Jag har dock lärt mig massa i retur så inget är bortkastat och det finns ju en anledning till att jag passade på att ha lånehund snarare än att köpa en.
Så tack Bella för tiden vi hade, det var jobbigt men faktiskt också riktigt trevligt emellanåt - för du är ju en riktigt kelegris, din fjäskfia!
Ändå ska det inte sägas annat än att det gjorts framsteg under de månader jag har haft henne.
1. Hon drar inte längre i kopplet - åtminstone inte medan jag är ensam ute med henne. Något som är rätt skönt med tanke på att det är en 25 kilo som kan dra iväg med en på ishala gator. Föga populärt. Och detta har vi löst med att jag kallar tillbaka henne till min sida varje gång hon börjar dra. Tjatigt men effektivt.
2. Numera vet hon verkligen hur man slappnar av här hemma. Så fort hon har tråkigt går hon och lägger sig i buren eller tar till sig sitt jättben och gnager på det. Vi leker ju aldrig hemma heller, inte annat än att vi tränar lite med klicker och hon får en aktiveringsleksak med matbitar i ibland, något som verkar fungera bra.
3. Inkallningarna har bara gått framåt. Förvisso blir hon både blind och döv när hon hittat mat, men i övrigt kommer hon faktiskt snabbt tillbaka och sätter sig på plats - på min vänstra sida. Något vi brukar förstärka med att hon får en godisbit.
4. Hon söker ögonkontakt. Hon har alltid kunnat sitta och vänta på klartecken när man ska utfodra henne, men i början stirrade hon sig blind på maten och väntade på att man skulle säga varsågod. Nu tittar hon på en så man kan nicka fram ett godkännande istället, och samma sak utomhus. Nu får hon sitta på plats tills hon söker ögonkontakt och jag kan nicka fram ett varsågod - och vi kan fortsätta promenaden.
5. Köket. Hemma får hon inte gå in i det eftersom hon faktiskt söker mat där inne. Till och med uppe på vaskar, diskbänkar och bord, och finns det något där och man inte är i närheten - så tar hon det. Alltså är hon bannlyst från köket, och det fungerar mer eller mindre felfritt.
6. Frukosten. Det gick SJUKT fort för henne att lära sig att det är frukost klockan nio, vare sig jag ställt klockan eller inte.
7. Vikten. Hon var lite väl tunn i början, men vi har ökat på fodermängden så att man numera känner revbenen men inte ser dem. Nästan så jag faktiskt måste börja dra ner lite igen för att man snart inte alls kan känna revbenen. Hårfina små skillnader där, som också kan bero på att hon inte rusar runt när vi är inomhus.
Problemet är däremot när vi ska bort till andra, och när vi är flera som är ute och går. Oftast drar hon ändå inte väst mycket längre, men det är som att hon passar på att tänja på alla gränser när man är flera i en grupp. Blir både döv och okoncentrerad.
Hemma hos andra kan jag inte annat än vakta henne eftersom reglerna vi har hemma inte är befästa hos andra - och det går inte att tumma på regler med den här hunden, hon är på tok för smart för att inte inse att man gör det.
Hos Elin har vi dock löst det med att sätta Lokes bur i dörrhålet till köket - för hon är inte dummare än att hon vet att det märks om hon försöker forcera det hindret. Ändå har hon försökt. Dock får jag säga att hon blivit bättre och bättre på att vara där med och har till och med legat och snarkat vid tillfällen under de långa spelpassen vi har haft. Likväl har hon hunnit med att stjäla där med - inte minst en rå ingerfära. *Blörk*
I slutändan går det alltså framåt, men inte fort nog. Har inte kunnat träna som jag ska, inte kunnat spela som det är tänkt och inte kunnat lämna hunden ensam förrän nu senast, då det faktiskt gick bra i en och en halv timme. Känns lite uselt att jag tog på mig en hund som jag sedan inser att jag inte riktigt har ork med, men så blir det ibland. Jag har dock lärt mig massa i retur så inget är bortkastat och det finns ju en anledning till att jag passade på att ha lånehund snarare än att köpa en.
Så tack Bella för tiden vi hade, det var jobbigt men faktiskt också riktigt trevligt emellanåt - för du är ju en riktigt kelegris, din fjäskfia!
Kommentarer
Postat av: Elin
Hon var fruktansvärt charmig fjäskfia.
Trackback
