Gästinlägg; Adelheid
Detta kommer bli ett litet "gästinlägg" eftersom jag gärna vill ha upp det någonstans.
Adelheid är en rollfigur jag har. En människa som haft oturen att råka på en varulv och överleva med bara ett bett som minne. Något som oavlåtligen gjort henne till en varulv i sin tur. Ett illa öde för en sjuttonåring som haft ett ganska gott liv, men nu varken kommer att utvecklas mer eller bli särskilt gammal. I vilket fall så var hon ute och härjade en natt med fullmåne, för att på dagen komma till sans och inse att hon klivit rakt in i en jaktfälla. Lagom tacksamt ens i vanliga fall, men när det sedan visade sig vara drower som satt ut buren, ja, då blev livet knappast bättre.
Så, här är ett utdrag av hennes tankar:
Ännu en tid har gått. Jag vet inte hur lång tid däremot. Hur länge har jag varit fast här? Ibland känns det som evigheter, ibland bara kort som om allt ännu väntar. Väntar på något. Kanske något från mig. Det är en otrevlig känsla. Att inte veta, men med tanke på läget så är det mitt minsta bekymmer. Grottan känns alltid lika unken, lika kvävande som första gången, men den är varmare än vädret utanför och det är också min enda tröst.
Jag hatar att vara här och jag hatar drowerna men vad ska jag göra? Hur många gånger har jag inte försökt komma ur den här buren nu? Envist försöker jag att låta bli att göra som de säger åt mig, det är allt jag kan göra. De förtjänar inte mer och det gör nog inte jag heller. Varför gör de såhär?! Vad tjänar de på att hålla en som mig inspärrad? Mitt hopp ligger på att de antingen ger upp och släpper mig fri, eller skär halsen av mig. Det sista skulle väl bara väcka ulven inom mig, men jag vet inte. Det har aldrig hänt även om det vore det mest logiska. Varför förstår de inte bättre?! Jag hatar dem, hatar dem av hela mitt hjärta, men jag börjar bli så trött.
Har inte MacLeeland börjat undra? Varför söker han inte upp mig? Säkert är han också glad att slippa mig. Det skulle jag varit. Skulle inte förvåna mig om han tyckte att jag inte förtjänar bättre. Som om allt detta vore mitt fel! Som om jag önskat bli bli biten! Jag är så arg, och så trött. Kanske kommer jag ändå till den punkt där jag inget annat än önskar att jag hade en av de svarta alverna mellan mina käkar ändå. Jag förnekar inte att tanken börjar kännas allt mer lockande. Jag vet att de försöker knäcka mig, speciellt den -ene- av dem. Men jag ska stå ut, vad han än hittar på, och sedan...
Sedan får vi se vem som skrattar sist.
Adelheid är en rollfigur jag har. En människa som haft oturen att råka på en varulv och överleva med bara ett bett som minne. Något som oavlåtligen gjort henne till en varulv i sin tur. Ett illa öde för en sjuttonåring som haft ett ganska gott liv, men nu varken kommer att utvecklas mer eller bli särskilt gammal. I vilket fall så var hon ute och härjade en natt med fullmåne, för att på dagen komma till sans och inse att hon klivit rakt in i en jaktfälla. Lagom tacksamt ens i vanliga fall, men när det sedan visade sig vara drower som satt ut buren, ja, då blev livet knappast bättre.
Så, här är ett utdrag av hennes tankar:
Ännu en tid har gått. Jag vet inte hur lång tid däremot. Hur länge har jag varit fast här? Ibland känns det som evigheter, ibland bara kort som om allt ännu väntar. Väntar på något. Kanske något från mig. Det är en otrevlig känsla. Att inte veta, men med tanke på läget så är det mitt minsta bekymmer. Grottan känns alltid lika unken, lika kvävande som första gången, men den är varmare än vädret utanför och det är också min enda tröst.
Jag hatar att vara här och jag hatar drowerna men vad ska jag göra? Hur många gånger har jag inte försökt komma ur den här buren nu? Envist försöker jag att låta bli att göra som de säger åt mig, det är allt jag kan göra. De förtjänar inte mer och det gör nog inte jag heller. Varför gör de såhär?! Vad tjänar de på att hålla en som mig inspärrad? Mitt hopp ligger på att de antingen ger upp och släpper mig fri, eller skär halsen av mig. Det sista skulle väl bara väcka ulven inom mig, men jag vet inte. Det har aldrig hänt även om det vore det mest logiska. Varför förstår de inte bättre?! Jag hatar dem, hatar dem av hela mitt hjärta, men jag börjar bli så trött.
Har inte MacLeeland börjat undra? Varför söker han inte upp mig? Säkert är han också glad att slippa mig. Det skulle jag varit. Skulle inte förvåna mig om han tyckte att jag inte förtjänar bättre. Som om allt detta vore mitt fel! Som om jag önskat bli bli biten! Jag är så arg, och så trött. Kanske kommer jag ändå till den punkt där jag inget annat än önskar att jag hade en av de svarta alverna mellan mina käkar ändå. Jag förnekar inte att tanken börjar kännas allt mer lockande. Jag vet att de försöker knäcka mig, speciellt den -ene- av dem. Men jag ska stå ut, vad han än hittar på, och sedan...
Sedan får vi se vem som skrattar sist.
Kommentarer
Trackback
