Adanas dagbok

Tio dagar har gåt sedan mötet med Narath ock dett att Mäster Sezdan sett till att jag måse äta. Mernerde har varit ett gott stöd. Gav mig dock av från borjen idag för ett motionera mären. Lord Atherin mötes på vägen genom Gläntan ock av någon anledning så fik jag kenslan av att han tänkte hita på skit. Hur domt det än var så anföll jag med min merr. Något som naturlitvis ente gick bra. Ett hugg över hans underlia hest jorde jag i ala fall. Sedan sprang jag. In i armarna på Svartöga. Ett tag trode jag verklien att det skulle vara det sista jag såg. Två mörker alver. Av någon anledning vägrade dock Fex att överräcka mej till Atherin ock jag kom undan med blota förskrekelsen. Underlit.

Lite bettre redan så pasade jag på att lämna Nheriths marker för ett kort besök hos Shevarra som bbjudit in mej. Hennes värld är så olik min på ala vis. Ibland undrar jag om hon vet vilken tur hon har. Må vara att okså hon haft problem med alver men hon bor och lever rätt trygt. Att Nherith och Atherin skule ha med hene att jöra förvånar mej däremot. Vad kan de vilja hene ejentlien. Tror jag måste få hene att möta Mernerde. Det är lite skilnad melan alv ock alv ändå ock det är nog på tiden att Shev okså får lära sej det.

Återigen har jag varit tvungen att besöka Narath i hans djupa håla ock är nu fast hos Nheriths folk. Mitt försök att ta skydd bland hans alla slavar visade sig vara ganlöst ock därmed fik jag se mig äta. Det var svåare än jag trode att börja ijen och Atherins son var mig till mer jälp än jag vill säja honom. Han förstår nog ändå ungtuppen. Käns ändå lite bätre redan nu. Bara två dagar har gått sen jag föll ihop på lönkrogen. Mins knapt något från det als.

Nu när även min arbetsgivare noterat mitt tillstånd börjar tiden rinna ut. I morgon ska jag ta och söka upp Narath sedan måste den här pärsen vara slut innan de spärrar in mig på riktigt.

Efter förslag från Nherit Sezdan begav jag mej till byn för att sprida lite rykten ock avläsa hur landet låg. Skönt att röda sej bland mäniskor ijen som ente bara är slavar. Har varit lite sådan kontakt på senare tid. Lykligtvis fick jag treffat Shevarra också. Det var evigheter sedan sist. Hon verkar trivas med att vara jift. Något jag järna unar henne. Det är sjönt att någon här har det bra ställt. Vad mannen i huva tyker är dock retligt. Vid tillfälle ska jag nog je ijen. Just nu orkar jag däremot knapt mer än stå upp.

Först nu när jag kom åter till barackerna återsåg jag Mernerde som förtsås inte ändrat beteende alls. Underligt att tänka. Än underligt att skriva. Men jag kände att jag saknat kräket även om han först riskerade att slå mej sönder ock saman. Arg efter att jag berättat för Mäster Sezdan om vad han jort med flickan vid Gläntan. Duma alv. Det är något lite skumt med honom. jag kan bara ente säta fingrarna på vad. Så som han betede sig i stalet i slutet fick mej att tänka på Xarther. Obehaglit. Som tur är har ungtuppen mer tanke än så. Även om han saknar det på andra håll.

Cestoian de Maleí är åter i trakten ock slänger tyngder kring sej. Jag är ente i skick att hantera det det merks alltför tydlit numera. Ente ens hans ord förhindrar mig att ta till lipen. Saker är verklien inte som de borde ock jag vet ente hur myket mer jag årkar. Ska jag verklien behöva söka upp Narath ijen.

Jag vet inte vad som är med världen lengre. Föll av hesten ijen och den spang iväg medan jag blev kvar med en axel ur led. Drack mjöd ock sprit för att förjaga alla dålia minnen som komit mej an på senare tid. Är illa när Thifs ord är tröstande sådana. Att det ska krävas att en ung onge till alv ska se en för att man ska få minsa taksamhet. Löjligt att det kändes. Det enda jag mins från den kvälen. I kväl kom Xarther förbi ock öpnade dören till mej. Han fik dra axeln rätt. Änu en alv jag ente förstår mej på. Han bryter ala regler som geller. Bara för skojs skul säkert. Bara för att han kom på mej när jag helsade på Aion. Det jör mej så frustrerad. Alver ska tusan håla sej till alver ock jag förstår ente vad jag jort för att förtjäna hans underlia beteende.

Börjar ta slut för mej. All tid utan mat sliter på kropen ock jag börjar få svårt att hänga med i alvernas tempo. Ente mer än de räknat med. Nu får de ju rätt i att mäniskor ente håller. Har uppfatat att några slagit vad om att jag ente kommer håla månaden ut. Nå anskota heler om jag tänker je mej. Har ente sett skymten av Mernerde heler. Lika bra det. Han förstår lika lite han.

Emelanåt är ung tuppen till mörker alv helt hoplös. Vad han skule med den unga kvinan till anat än att skräma henne vet jag ente. Må vara. Alver är alver. Men att jöra det i Sezdans tabard är mer än jag förstår. När ska ungen inse att sådana som vi ente har råd med sådana misstag. Dessutom var hon inget byte värt honom. Alldeles för lätt.

Valde att leksa upp honom senare. Naturligtvis har det med Azer att jöra. Vad han nu än ser hos den saklige alven med bara ett öga. Fast det är klart. Man ska vara redd om dom som håler en om rygen. Ung tuppen har många sådana. Han har mer tur än han förstår. Och själv är man inte mycket mer värt än skiten han kliver över. Jag borde ente bli förvånad av hans ovilighet att ha med mäniskor att jöra för det vil ingen alv. Ändå svider det. Men nå. Han verkar nöjd så i alla fall.

Tog med mej Isidor till wärdshuset. Altid ett risk moment att sita där. Specielt med Isidor som ente är pålitli för fem koppar. Lemnade honom där sen. Min kusin tog reda på vad jag behövde sen. Tarks son. Oväntat. Vet ente hur sant det ejentlien är men åtminstone tyktes Nakk själv gå på det. Förbanade kräk. Man vet aldri riktit var han är. Eler var man har honom. Men det var vad jag behövde veta. Bara att avläga raport till min härförare.

Mernerde sökte efter försvuna Sezdan i natt. Verkade ha något på hjertat men jag var ente riktigt upplagd för mer lekar. Har helt enkelt ingen ork. Alvernas träningar kräver vad jag har kvar men nu har jag i alla fall betalat av Morel min skuld.

Alting har gått sin gila gång ett tag. Träning med alverna håler en verklien igång men det är mer än anstengande emelanåt. Inget anat förväntar de sej heller än att en meniska ska håla sama tempo som spetsöronen. Varför annars har Mäster Sezdan tagit in mej bland sina alviska truper. Det är ente riktigt så men det är ente lönt att seja något om saken. Hur väl de än hör hör de ente på sådant. Bara att hänga med och det händer att jag ente är den sämsta eleven. Ente för att det säjs. Men det märks. Har ingen alvisk syn men jag ser ändå.

Feber ock besvär är dock vad jag drabbas allt mer av i detta nu och vår Mäster har varit frånvarande. Ente värre än att han dyker upp på krogen däremot. Osmidit. Mitt val av att försöka läta honom från hans penningpung var kanske ente heller det smidiaste av drag. Får skyla på febern. Men där han var helt borta var ente hans hatade galder så. Kyss är ett för litet ord för att beskriva den smärtan. Ock Sanfindell oroade sig över att jag blödde från såret på buken. Ha. Ibland är han bra korkad.

Det var ila nog att vi var på jakt efter Nakks avkoma. Det kan jag leva med. Liksom hans död. Sådant händer. Att valet sedan blev för Nherith att kapa hans huvud ock ta hans ögon är obegriplit. Ändå höll jag tand för tunga. Det är ente min sak.

På krogen sedan tog jag tag i mitt stora problem. Drowen Narath har alltid varit en vagel i ögat. Blåtta eksistensen av alven grämer mej. Det är något me honom som får min hud att vilja lemna kråppen. Ente hjälpte väl besöket heler ente med tanke på vad jag fik gå ijenom. Hot om förgiftning inte minst. Ente bra för min del. Men det är jort ock ja får ta det som det är därefter. Måste dok ta mej ett bad. Ett varmt ångande bad.

Överhuvudtaget har det varit ett dålit dygn.

I vekor har vi tränats ock drillats ock nu har vi okså varit i strid. Som altid så var det blodit ock våldsamt men som alltid så tyks jag leva specialt då. Det är altid en sådan underli känsla under regelräta strider. Som om man aldrig riktigt kan bli så levande anars. Däremot har vår unge alv myket att lära. Huvudstupa springer han rät in i striden ock är sedan fast just där. Han har ett sine för taktik när han väl sedan lugnat sej men sedan tapar han huvudet ijen Jag trode tusan aldri att vi skule koma därifrån levande. Varken första eler andra gången. Ock båda gångerna är det jag som får hämta honom. Några märken över ansiktet ock en pil i skuldran ock jag får väl ändå se mej som lyklig men tusan någon behöver se över ung tuppen lite. Han är helt galen.

Börjar nog vänja mig vid den unge alven. Atherins son. Ibland så lika men än så länge taksamt o-lika. Fråga mej ente varför han gick i närstrid med en drow men det gik ente helt bra. Jör mej oroli över honom. Han täker aldri efter bara kastar sej i saker ock ting ock vill sen ente låtsas om som om det är något. Nu kastade han sej förviso i mina armar när jag besökt avträdet men det är första gången. Ock sedan ska han förstås visa sej tuff direkt efter att medicusen jälpt honom. Jag vet ente vad jag ska ta mej till med honom. Just nu sover han däremot i min bädd. Bästa stället ock närmast. Hans barack liger en bra bit bort och ingen skulle ändå rynka på näsan här åt att en mäniska siter på golvet medan henes alvherre ligger till sängs. Ock en tid på golvet gör säkert mig gott okså. Jag torkar snart trots alt.

Spindlar. Kräket använde en spindel. Han kunde lika gärna. Såret bränner och svider änu. Har rengjort det nyss men vid alla Gudar så verkar det inte hjälpa. Det förhatliga drowen envisas med att väga hjälpa mig okså trots att det är hans klumpighets fel. Och Midnatt. Hon verkar ha fått ett slag för myket mot huvudet. Helt förbanat vettlös. Jag blir så uprörd. Så förbanat tröt på all spetsöron ock ala konstiga blandblod. Har inga nerver inga sinen för rätt eller fel ock kan ente ens förstå skilnaden melan mäniska ock alv.
Narath. Bara hans namn får mig att vilja tugga fradga. Äkliga spetsöra. Ock hans älkiga mantel. Anskottas förbanelser åt det kräk som presat det kräket ur sitt vidgade skrev.

Hyser Gudar någon rättvisa alls borde de se till att drowen vid namn Narath stryps i sina egna tarmar. Vad som fanns på hans förbanade dolk vet jag ente men det svider och brenner som om det vore smedjeeldar han tänt upp. Jag skar upp såret yterligare och pressade ut blod vad jag kunde ock kletade på ringblomssalva för att sedan läga det i lindor. Det verkade först jälpa men nu idag verkar det bli värre ijen.

Att sitta fast mellan både han och den där Ey.. *klumpar av bläck* Nayden eler vad han heter var inget bra val men vid alla Gudar. Jag såg ente äklet till skuga i mörkret i krogen. Jag ska läga om såret ijen, tvätta av det med lite sprit okså. Det blir säkert bra.

Två dagar sa han. Jag ska håla honom till hans ord för jag ska inte behöva lida för att han har nerverna på utsidan. Förbanade drow.

Ung tuppen till alv är så roli emelanåt. Myket riktit så blav han arj över att jag ebjöd Azer att ha ijäl honom men så går spelet till. Jag viste ju att Azer inget skule jöra. Jag har sett både han och Mernerde ihop lite väl många gånger för att inte förstå att Azer har någon skum alvisk plan i huvudet för snor ungen. Men Merre verkar fortsatt o-villig att förlåta och lät mej till och med få ta reda på Nakks läger helt själv. Kanske lika bra det eftersom snor ungen säkert skule jöra något överilat anars. Han tykt lätt glöma att alver också dör om de blir ett huvud kortare eller får några pilar och skäktor i sej.

Nåja han lär sej nog han okså. Ska håla ögonen på honom lite. Han vänjer sej nog vid det oskå. Så småningom.

Full rulle. Jag gilar det även om det okså kliar i mej att ge folk så att de verklien tiger stilla. Varför Nherith vill ha Sont hel och relatift ren vet jag ente. Själv får jag god lust att slå tänderna ur käften på henne så som hon håler på. Vet ente alls när man borde je sej. Men så är hon kär i den skallie och enödge alven okså. Har man ingen smak så har man ente. Azer tror desutom att han e något. Fick låsas offra Mernerde åt homom men det gick fint. Tror nog att ung tuppen till alv blir lite vresi ijen däremot men det får han ta.  Får förklara senare. Just nu ska jag dock se över min rustning. Azer fick en tref i den. Alvas. Men Mernerde kan det nog bli något av till slut. Bara han slutar vara så ung.