Adanas dagbok

Alting har gått sin gila gång ett tag. Träning med alverna håler en verklien igång men det är mer än anstengande emelanåt. Inget anat förväntar de sej heller än att en meniska ska håla sama tempo som spetsöronen. Varför annars har Mäster Sezdan tagit in mej bland sina alviska truper. Det är ente riktigt så men det är ente lönt att seja något om saken. Hur väl de än hör hör de ente på sådant. Bara att hänga med och det händer att jag ente är den sämsta eleven. Ente för att det säjs. Men det märks. Har ingen alvisk syn men jag ser ändå.

Feber ock besvär är dock vad jag drabbas allt mer av i detta nu och vår Mäster har varit frånvarande. Ente värre än att han dyker upp på krogen däremot. Osmidit. Mitt val av att försöka läta honom från hans penningpung var kanske ente heller det smidiaste av drag. Får skyla på febern. Men där han var helt borta var ente hans hatade galder så. Kyss är ett för litet ord för att beskriva den smärtan. Ock Sanfindell oroade sig över att jag blödde från såret på buken. Ha. Ibland är han bra korkad.