Adanas dagbok

Börjar nog vänja mig vid den unge alven. Atherins son. Ibland så lika men än så länge taksamt o-lika. Fråga mej ente varför han gick i närstrid med en drow men det gik ente helt bra. Jör mej oroli över honom. Han täker aldri efter bara kastar sej i saker ock ting ock vill sen ente låtsas om som om det är något. Nu kastade han sej förviso i mina armar när jag besökt avträdet men det är första gången. Ock sedan ska han förstås visa sej tuff direkt efter att medicusen jälpt honom. Jag vet ente vad jag ska ta mej till med honom. Just nu sover han däremot i min bädd. Bästa stället ock närmast. Hans barack liger en bra bit bort och ingen skulle ändå rynka på näsan här åt att en mäniska siter på golvet medan henes alvherre ligger till sängs. Ock en tid på golvet gör säkert mig gott okså. Jag torkar snart trots alt.