Adanas dagbok

I vekor har vi tränats ock drillats ock nu har vi okså varit i strid. Som altid så var det blodit ock våldsamt men som alltid så tyks jag leva specialt då. Det är altid en sådan underli känsla under regelräta strider. Som om man aldrig riktigt kan bli så levande anars. Däremot har vår unge alv myket att lära. Huvudstupa springer han rät in i striden ock är sedan fast just där. Han har ett sine för taktik när han väl sedan lugnat sej men sedan tapar han huvudet ijen Jag trode tusan aldri att vi skule koma därifrån levande. Varken första eler andra gången. Ock båda gångerna är det jag som får hämta honom. Några märken över ansiktet ock en pil i skuldran ock jag får väl ändå se mej som lyklig men tusan någon behöver se över ung tuppen lite. Han är helt galen.