En alfahonas memorarer

Så fick jag äntligen förorsakat blodvite på Fray även om det känns som något som ligger utanför protokollet. Jag har problem, verkligen problem. Fattar inte att Fray inte förstår hur det ligger till, hur jag blandar ihop hans träning med andra händelser som skett och hur jag inte kan sluta tänka på det ens när jag -vet- att det är Fray som trycker upp mig mot väggar och golv. Och jag -kysste- honom! Och han stod kvar! Vad fan händer egentligen?

Och vad fan händer om Trigger får reda på det?

Ett tag trodde jag att Stifle visste vad som hänt, men han påpekade bara det faktumet att Fray fått på snoken och inget annat. Förstå hur spänd jag var vid det tillfället! Naturligtvis är kräket ändå ett as. Ett dumt jävla as som vägrar berätta vem fan som klått upp honom så fruktansvärt. Inte för att jag bryr mig annat än att jag gärna vill rätta till saker med den hjärna som givit kräket sådana skador, kräket själv ger jag ju inte så mycket för. Kanske borde jag ge honom lite mer luft med tanke på vad jag vet om honom, men hans närvaro får det att krypa i huden på mig. Som att höra en skallerorms skallra och instinktivt veta att kräket hugger en om man kliver på honom. En ärrad och skadad själ beskrev jag det med innan, frågan är om den inte är frätt också. Eller frätande.

Och så gav jag mig förstås på honom bara för att jag är så förbannat frustrerad, men det tänker jag fan inte erkänna. Och vill han dö i frid så visst! Fint! Gör då det!

Jag borde sova. Verkligen. Och äta. Men jag saknar något. Eller så har jag snarare för mycket av något. Jag är så stekt. Jag bara känner det på mig. Kanske, bara kanske, är det lika bra att Helios snart ger sig av ändå? Jag behöver... tänka.

/Beam 12008-06-26

Det kan inte hjälpas, men jag blir alltmer fäst invid honom. Han borde egentligen straffas för det och för de begär jag känner, men jag kan helt enkelt inte få för mig att utdela något Känns en smula orättvist men jag kan inte riktigt sörja över detta faktum heller ens en gång. I grund coh botten är jag nog en dålig människa ändå. Kanske hittar han Iago också så han slipper oroa sig för snorungen, men samtidigt så var det ju delvis jag som höll honom från att genast söka upp ungdomen. Och själv fick jag mig en simlärare på köpet. Behöver jag ens skriva att det är Trigger det handlar om? Som om att jag någonsin kommer att glömma det?

Fan, till och med nu, timmar senare, så känner jag mig varm. Het rent utav? Det är en sådan underlig känsla. Inte otrevlig, inte alls, men det känns så.. fel. Som om det egentligen inte har att göra med mig alls, fastän det känns så personligt och får mitt hjärta att slå så hårt. Som att det egentligen drabbar någon annan och jag bara råkar ha en överdos av empati som gör att jag, på något vis, tar del av det.

Jag vill fan inte att han åker iväg med Helios. Inte redan.

/Beam 12008-06-25

Satan! Jag blir så förbannad! Inte bara på Fray, utan också mig själv. Det är andra gången på kort tid jag hamnar i riktig knipa och det känns så förbannat onödigt. Inte minst eftersom jag brukar vara så försiktig, att vara orädd är generellt inte det samma som att vara dumdristig, men det börjar allt mer verka som att det skulle vara så.

Fray tränade med ögonbindel i gymmet när jag kom, naturligtvis kunde jag inte låta bli, utan var bara "tvungen" att involvera mig i det hela. Det gick rätt bra, Fray är skicklig och parerade mycket av mina anfall, men jag fick in en del stötar jag med. Här inse jag dock att något går fel och han försöket ännu en gång att krama livet ur mig! Inte nog med det, utan att det ska komma till tankar om.. andra saker. Det är pinsamt och genant att inse att scenariot påminner om ett annat, och i ett sådant läge!

Fray bad om ursäkt förstås, men jag är trött på att hela tiden hamna i problem för att han inte kan kontrollera sig, så jag håller inne på det. Han får fan visa att han är värd det först.

/Beam 12008-06-13

Titeln säger nog det mesta. Efter mitt besök hos Verdandi var jag, som oftast, på uselt humör. Det borde inte påverka mig, men sanningen är uppenbarligen en annan. Ändå kan jag inte annat än säga att jag visste precis vad jag gjorde när jag lät Iago ta del av det hela. Han är så lätt att egga upp, mana till det förbannade raseri som driver honom. Allt gick faktiskt som planerat och samtidigt fick jag ur mig en hel del frustration och irritation. Det var bara en detalj som jag inte räknat med: järnröret. Iago tänkte efter och greppade ett järnrör. Inte nog med det, han planerade anfallet! Jag såg det! Noterade hans rörelser och inte minst så kände jag det när järnröret slog till mig i buken och han hävde mig över klippkanten.

Kanske borde jag vara tacksam att det var vatten jag föll i och inte ett gäng vassa klippor, men känslan av att drunkna är inte heller trevlig. Det värsta är att kräket inte menat det, annars kunde det ha varit perfekt. Inga vittnen till dådet, eller så kunde det ha varit. För överlevde gjorde jag uppenbarligen, annars skulle det vara jävligt svårt att skriva det här.

Svaret på hur jag klarade mig, stavas Trigger. Hur han lyckas vara på rätt plats vid rätt tid vet jag inte, men jag tänker fan inte ifrågasätta honom om det. Han drog mig, praktiskt taget, ur dödens våta käftar och satte mig på land igen. Och så kom sanningen fram, den om att jag inte kan simma. Jag kunde i Matrix, men det var år sedan och sedan dess har jag inte kommit i kontakt med vatten som varit djupt nog. Kanske var det anledningen till att jag inte klarade mig, eller så var det panikens fel.

Men upp kom jag, med hans hjälp, och jag bröt ihop. Det var riktigt kört där, och jag visste om det.

Det var inte bara tacksamhet som drev mig vidare därefter, när jag väl samlat mig en smula igen. Absolut inte, det behöver jag aldrig erkänna öppet heller. Jag tror dock inte att han klagar. Han gjorde det i alla fall inte då och det gav onekligen mig något annat att tänka på. Gud. Jag har ont i kroppen, det medger jag, men det är fan värt det! Vartenda blåmärke och varenda mör muskel. Och jag ångrar inte ett dyft.

/Beam 12008-06-12

Okey, något är helt klart fel på Iago. Inte bara idag då, även om han verkade fullkomligt apatisk, ja rent av smått glad när han såg mig (och hur underligt är inte det!), utan också överlag. Det är defenitivt något fel på folk som bara löper ut i bäsärk och inte tänker sig för. Nog för att det kräver träning, men ingenting i hans kroppsspråk eller beteende gav tecken på att han tänkte alls. Eller kunde tänka. Desperatism var det väl snarare, en vilja att ha ihjäl något som inte dog, för hur lätt är det att slå sönder sandsäckar?

Jag blir illa tvungen att tala med Verdandi om saken. Det bär mig emot, men vad fan ska man göra? Dessutom undrar jag varför han blev glad av att se mig? Eller nå, glad och glad, men för att vara Iago så var det väl så jävla nära glädje man kan komma? Skitskumt i alla fall. Hade det inte varit för att han är ett sådant yrväder, utan krontoll, hade jag fan trott att han hade något skit för sig. Men det där med att planera kommer honom antagligen inte ens för. Skumma unge.

Nåja, Verdandi var det.. Helvete. Efter sömn. Hon är lättast att ta som en smula yrvaken, eller om det är för att jag själv är utvilad? Gud vet.

/Beam 12008-06-08

Var Sparrow hållit till vet jag inte, men hon har absolut missat en hel del. Skönt att se henne igen däremot, hon har alltid fört ett visst lugn med sig, även om hon är hård mot sig själv. Fråga mig inte vad det är med alla de här klena personerna, men visst verkar de dras av samma åkommor. Sparrow trodde snarare att det var tvärtom, att skakade själar skapade klena kroppar, men jag är säker på att det snarare är motsatsen som råder.

Nåja, nu fick hon träffat Maize i alla fall och om inte annat så har väl gamla Maize funnit en ny att tala konst med. Kan säkert vara förbannat bra för själv är jag inte ett dugg intresserad. Borde se över Maize lite förresten, hon verkar ta ut sig rätt hårt med tanke på hur hon skakade när hon lämnade mässen. Dessutom har hon tappat i vilkt och jag är inte alls säker på att det är hälsosamt. Får kanske påeka det för Verdandi om hon inte redan noterat det. Vilket hon säkert har. Hon verkar se det mesta, kärringen.

Sparrow verkade för övrigt vilja umgås mer med mig. Inte mig emot, men visst är det lite märkligt? Vi är ju inte direkt lika och hon kommer ju bra överens med de flesta så vad ska hon med mig till? Nå, det är kanske bara bra att hon söäker sig till mig. Om inte annat så kan jag se till att hon äter lite och kanske kommer igång med att träna också.

/Beam 12008-06-08

Efter att ha arbetat, ätit, väckt Trigger, utforskat grottorna lite mer ingående, tagit en dusch, ätit igen, så är dagen numera slut. Nu ligger jag och kan inte låta bli att inse att det roligaste för dagen inte var att utfoska grottor så mycket som att faktiskt skrämma Trigger. Ja, hör och häpna, men om inte det aset är rädd för Aztec? Eller i alla fall tycker att han är riktigt obehaglig. Nå, inte för att jag klandrar honom, men någon måtta får det väl ändå vara? Trodde ärligt talat att han skulle krypa ur skinnet när jag beskrev Aztec och samtidigt strök utmed hans axel. Var en syn att se!

Sedan blev han, förvisso, upprörd på mig. Igen. Jag är duktig på att locka fram det ur honom, samtidigt som att han, vid de tillfällena lockar fram tankar hos mig som verkligen inte borde höra hemma där! Det är andra gången på kort tid när jag tänker på... saker jag inte borde tänka på! Än mindre när man ligger nertryckt någonstans. Pinsamt! Men nå, jag vet i alla fall hur jag ska hämnas om det händer för ofta. Tänkt att vår gyllene blondin skulle visa sig vara till nytta.

/Beam 12008-06-07

Ja vem hade trott att man skulle fått en chans att se vad också Spitfire går för i närkamper. Inte illa alls även om hon är ringrostig och kort. Envis som en åsna därtill, men i alla fall det kan vi ju påstå att vi har gemensamt. Sedan är hon minst lika retlig som en irriterad geting, men det kan man leva med. Hon kan ju sina saker åtminstone, annars skulle hon väl mest ha varit ett problem.

Bjöd in henne att komma och träna oftare. Fray är vida bättre än mig och det är nyttigt att ha lite olika personer att träna med. Håller en igång och i skick. Även om konkurrensen här knapapst är av samma kaliber som i Zion så kan det fortfarande inte vara annat än bra att hålla kroppen i trim och sina gamla tekniker i skick. Vem vet, för eller senare kanske det behövs i något skarpt läge. Inte för att jag lär få återvända till Zion ens om jag kunde, men vem ska hindra en från att drömma? Ibland ångrar jag att jag lämnade stället, men vad ska man göra. Alternativen är inte alltid så många, är dem?

/Beam 12008-06-06

Råkade på Fray ensam i gymmet idag och passade förstås på att se vad han gick för nu när han inte har sina förbannade spärrar ivägen.

Som väntat gav det en hel del även om han, naturligtvis, såg till att kopppla fast ett grepp om revbenen på mig. Jag blir knäpp om de inte läker ihop snart! Men jag blir allt starkare och uthålligare och snart ska jag kunna ge Fray en mtach på riktigt. Förvisso spelar han i en helt annan klass än mig och har dessutom fått för sig att jag är värd att träna, men jag tackar och tar emot. Vem vet, om några månader ångrar han kanske det tilltaget? Jag är, trots allt, varken dåligt byggd eller vidare svag, så får jag bara rätt på teknikerna igen så kan det nog bli något av det hela.

Faktiskt skönt att få en riktig tränare igen. Så fort man är av med en märks det hur mycket man tappar bort i gamla vanor.

/Beam 12008-06-04

Myckt ska man vara med om innan domedagen är här. Nu senast så var det Bengal och Spitfire som var i farten. Vilket par dessutom! Båda två fulla som ägg och med en humor utan dess like. Jag borde kanske brusat upp mer, men i alla fall Bengal backade klart undan bara jag blängde på henne. Nej, jag blev inte arg. Våt var jag mer eller mindre ändå, nyduschad som jag var, men visst: kläderna fick jag ju hänga på tork. Tur för dem, kanske, att jag ändå skulle till sängs? Nåja, var väl kanske inte så illa ändå. Det kan behövas lite humor på den här Gudsförgätna basen.

/Beam 12008-06-03

Hur ska man besegra någon som så uppenbart inte tål fysisk smärta när det inte heller är fysiskt våld han brukar. Jag vet inte ens vad han gör som gör mig så lamslagen, för det kan väl inte bara vara hans utseende?

Trigger och jag arbetar med hans önskade program. Nå, jag ska inte ta åt mig alltför mycket av äran, för i vanlig ordning så är det främst han som sköter jobbet, men jag finns där då och då. Nu skulle vi börja se över lite detaljer, medan vå kära blondin var sen. Alltså lät vi koppla upp mig först. Det är inget litet program han bett om, vår "kamrat". Guld, pyramider, vattenfall. Som Aztekerna själva fast i överdrift, naturligtvis. Lite för pråligt i min smak, absolut, men vad ska man göra?

I vilket fall så begav jag mig in för att se se över detaljer. Inte minst min egen pyramid. Där dök också Aztec upp, skimrande som..jag vet inte vad. Jag kan helt enkelt inte hantera det, hantera honom. Ändå -vet- jag att det är ett virus som gör honom så lysande, men det är så svårt att förneka vad man ser. Dessutom var han riktigt trevlig, på ett litet för nära vis.

Jag får helt enkelt undvika att hoppa med honom. Ska nog inte bli så svårt, jag hoppar knappt i vanliga fall ens en gång. Har helt enkelt för svårt att förneka vad jag ser trots att det är program.

/Beam 12008-06-01