Organiserat kaos
Titeln säger nog det mesta. Efter mitt besök hos Verdandi var jag, som oftast, på uselt humör. Det borde inte påverka mig, men sanningen är uppenbarligen en annan. Ändå kan jag inte annat än säga att jag visste precis vad jag gjorde när jag lät Iago ta del av det hela. Han är så lätt att egga upp, mana till det förbannade raseri som driver honom. Allt gick faktiskt som planerat och samtidigt fick jag ur mig en hel del frustration och irritation. Det var bara en detalj som jag inte räknat med: järnröret. Iago tänkte efter och greppade ett järnrör. Inte nog med det, han planerade anfallet! Jag såg det! Noterade hans rörelser och inte minst så kände jag det när järnröret slog till mig i buken och han hävde mig över klippkanten.
Kanske borde jag vara tacksam att det var vatten jag föll i och inte ett gäng vassa klippor, men känslan av att drunkna är inte heller trevlig. Det värsta är att kräket inte menat det, annars kunde det ha varit perfekt. Inga vittnen till dådet, eller så kunde det ha varit. För överlevde gjorde jag uppenbarligen, annars skulle det vara jävligt svårt att skriva det här.
Svaret på hur jag klarade mig, stavas Trigger. Hur han lyckas vara på rätt plats vid rätt tid vet jag inte, men jag tänker fan inte ifrågasätta honom om det. Han drog mig, praktiskt taget, ur dödens våta käftar och satte mig på land igen. Och så kom sanningen fram, den om att jag inte kan simma. Jag kunde i Matrix, men det var år sedan och sedan dess har jag inte kommit i kontakt med vatten som varit djupt nog. Kanske var det anledningen till att jag inte klarade mig, eller så var det panikens fel.
Men upp kom jag, med hans hjälp, och jag bröt ihop. Det var riktigt kört där, och jag visste om det.
Det var inte bara tacksamhet som drev mig vidare därefter, när jag väl samlat mig en smula igen. Absolut inte, det behöver jag aldrig erkänna öppet heller. Jag tror dock inte att han klagar. Han gjorde det i alla fall inte då och det gav onekligen mig något annat att tänka på. Gud. Jag har ont i kroppen, det medger jag, men det är fan värt det! Vartenda blåmärke och varenda mör muskel. Och jag ångrar inte ett dyft.
/Beam 12008-06-12
Kanske borde jag vara tacksam att det var vatten jag föll i och inte ett gäng vassa klippor, men känslan av att drunkna är inte heller trevlig. Det värsta är att kräket inte menat det, annars kunde det ha varit perfekt. Inga vittnen till dådet, eller så kunde det ha varit. För överlevde gjorde jag uppenbarligen, annars skulle det vara jävligt svårt att skriva det här.
Svaret på hur jag klarade mig, stavas Trigger. Hur han lyckas vara på rätt plats vid rätt tid vet jag inte, men jag tänker fan inte ifrågasätta honom om det. Han drog mig, praktiskt taget, ur dödens våta käftar och satte mig på land igen. Och så kom sanningen fram, den om att jag inte kan simma. Jag kunde i Matrix, men det var år sedan och sedan dess har jag inte kommit i kontakt med vatten som varit djupt nog. Kanske var det anledningen till att jag inte klarade mig, eller så var det panikens fel.
Men upp kom jag, med hans hjälp, och jag bröt ihop. Det var riktigt kört där, och jag visste om det.
Det var inte bara tacksamhet som drev mig vidare därefter, när jag väl samlat mig en smula igen. Absolut inte, det behöver jag aldrig erkänna öppet heller. Jag tror dock inte att han klagar. Han gjorde det i alla fall inte då och det gav onekligen mig något annat att tänka på. Gud. Jag har ont i kroppen, det medger jag, men det är fan värt det! Vartenda blåmärke och varenda mör muskel. Och jag ångrar inte ett dyft.
/Beam 12008-06-12
Kommentarer
Postat av: Xhakhal
Non... rien de rien....
non... je ne regrette rien...
Ni le bien... qu'on m'a fait...
Ni le mal, tout a m'est bien gal !
Trackback
