Adanas dagbok

I vekor har vi tränats ock drillats ock nu har vi okså varit i strid. Som altid så var det blodit ock våldsamt men som alltid så tyks jag leva specialt då. Det är altid en sådan underli känsla under regelräta strider. Som om man aldrig riktigt kan bli så levande anars. Däremot har vår unge alv myket att lära. Huvudstupa springer han rät in i striden ock är sedan fast just där. Han har ett sine för taktik när han väl sedan lugnat sej men sedan tapar han huvudet ijen Jag trode tusan aldri att vi skule koma därifrån levande. Varken första eler andra gången. Ock båda gångerna är det jag som får hämta honom. Några märken över ansiktet ock en pil i skuldran ock jag får väl ändå se mej som lyklig men tusan någon behöver se över ung tuppen lite. Han är helt galen.

Börjar nog vänja mig vid den unge alven. Atherins son. Ibland så lika men än så länge taksamt o-lika. Fråga mej ente varför han gick i närstrid med en drow men det gik ente helt bra. Jör mej oroli över honom. Han täker aldri efter bara kastar sej i saker ock ting ock vill sen ente låtsas om som om det är något. Nu kastade han sej förviso i mina armar när jag besökt avträdet men det är första gången. Ock sedan ska han förstås visa sej tuff direkt efter att medicusen jälpt honom. Jag vet ente vad jag ska ta mej till med honom. Just nu sover han däremot i min bädd. Bästa stället ock närmast. Hans barack liger en bra bit bort och ingen skulle ändå rynka på näsan här åt att en mäniska siter på golvet medan henes alvherre ligger till sängs. Ock en tid på golvet gör säkert mig gott okså. Jag torkar snart trots alt.

Spindlar. Kräket använde en spindel. Han kunde lika gärna. Såret bränner och svider änu. Har rengjort det nyss men vid alla Gudar så verkar det inte hjälpa. Det förhatliga drowen envisas med att väga hjälpa mig okså trots att det är hans klumpighets fel. Och Midnatt. Hon verkar ha fått ett slag för myket mot huvudet. Helt förbanat vettlös. Jag blir så uprörd. Så förbanat tröt på all spetsöron ock ala konstiga blandblod. Har inga nerver inga sinen för rätt eller fel ock kan ente ens förstå skilnaden melan mäniska ock alv.
Narath. Bara hans namn får mig att vilja tugga fradga. Äkliga spetsöra. Ock hans älkiga mantel. Anskottas förbanelser åt det kräk som presat det kräket ur sitt vidgade skrev.

Hyser Gudar någon rättvisa alls borde de se till att drowen vid namn Narath stryps i sina egna tarmar. Vad som fanns på hans förbanade dolk vet jag ente men det svider och brenner som om det vore smedjeeldar han tänt upp. Jag skar upp såret yterligare och pressade ut blod vad jag kunde ock kletade på ringblomssalva för att sedan läga det i lindor. Det verkade först jälpa men nu idag verkar det bli värre ijen.

Att sitta fast mellan både han och den där Ey.. *klumpar av bläck* Nayden eler vad han heter var inget bra val men vid alla Gudar. Jag såg ente äklet till skuga i mörkret i krogen. Jag ska läga om såret ijen, tvätta av det med lite sprit okså. Det blir säkert bra.

Två dagar sa han. Jag ska håla honom till hans ord för jag ska inte behöva lida för att han har nerverna på utsidan. Förbanade drow.

Ung tuppen till alv är så roli emelanåt. Myket riktit så blav han arj över att jag ebjöd Azer att ha ijäl honom men så går spelet till. Jag viste ju att Azer inget skule jöra. Jag har sett både han och Mernerde ihop lite väl många gånger för att inte förstå att Azer har någon skum alvisk plan i huvudet för snor ungen. Men Merre verkar fortsatt o-villig att förlåta och lät mej till och med få ta reda på Nakks läger helt själv. Kanske lika bra det eftersom snor ungen säkert skule jöra något överilat anars. Han tykt lätt glöma att alver också dör om de blir ett huvud kortare eller får några pilar och skäktor i sej.

Nåja han lär sej nog han okså. Ska håla ögonen på honom lite. Han vänjer sej nog vid det oskå. Så småningom.

Full rulle. Jag gilar det även om det okså kliar i mej att ge folk så att de verklien tiger stilla. Varför Nherith vill ha Sont hel och relatift ren vet jag ente. Själv får jag god lust att slå tänderna ur käften på henne så som hon håler på. Vet ente alls när man borde je sej. Men så är hon kär i den skallie och enödge alven okså. Har man ingen smak så har man ente. Azer tror desutom att han e något. Fick låsas offra Mernerde åt homom men det gick fint. Tror nog att ung tuppen till alv blir lite vresi ijen däremot men det får han ta.  Får förklara senare. Just nu ska jag dock se över min rustning. Azer fick en tref i den. Alvas. Men Mernerde kan det nog bli något av till slut. Bara han slutar vara så ung.

Morth. Han finns fortfarande i trakten eler kanske jör så igen. Trode att jag skulle slipa undan honom numera men ente det. Ändå kens det inte så illa. Det finns myket värre saker än Morth där ute. Myket myket väre saker. Jag borde väl avsky honom mer men det käns nästan sorjlit skönt när han dyker upp. Som om det är någon gamal kamrat som komit tillbaka. Man vänjer sig liksom med folk och han är mer mäniska än alv i ala fall.

Undrar hur Shevarra har det.

Urk. Det beskriver morgonen bra. Har mått bätre i mina dagar och det *här dyker det upp en stor och kladdig bläckplump* kittlar fortfarande. Jag minns något om ett skepp och vatten. Sanfindell. *mer kladdiga bläckplumpar* Tusan. Sanfindell.

Lönnkrogen ijen. Förr eller senare verkar man alltid hamna här på något vis ock denna kväll var både Midnatt och den där drowen närvarande. Är väl ente riktigt bekväm med att ha honom under samma tak men jag vet var han håller till. Lektionerna i drowernas skuma språk ger redan utdelning ock det käns bra. Riktit bra.

Har en ny anstälning okså. Under Nherith Sezdans slingrande ormar. Vi ska i krig. Mot Blodsordern. Äntlien.

Med Faxe i linne under sin tunika kan man väl bara ente låta bli att retas lite. Mäster Sezdan var där han okså och han förstår väl knapt vad det röde sej om, han som ente viste vad en boll va för något. Jag är på got humör det ska erkenas och besöker på loftet jorde väl sitt. Det var längesedan sist. Blir så när man envisas med att ha alver omkring sej hela tiden. Måste sluta med det snart.

Har hålit mej lite i skymundan. Skött mina saker på egen hand och pasat på att göra några kortare besök. Lilja helsade jag på till eksempel. Så på vägen for jag in om till byn ock trefade på den där mörk hyade snuben ijen. Han har ett lite konstit namn men verkar vara rett trevli. Dyjrak. Undrar om det stavas så. Relisjös förviso men trevli. Försökte dra med honom upp men han var så himla motsträvi. Var något med relijonen. Även om han var jift. De är lite konstia de där sydläningarna. Eller ja, väldit konstia.

Jag jorde det. Helt ärlit. Jag gav honom pilorna och han skrev ur mej ur kontraktet. Det kens ente bra men han gav mej inget val. Envisa förbanade alver. Som om ente jag har bettre saker för mej än att pasa honom hela livet. För de lever ju så förbanat länge att det nog var vad han tenkt. Om han tenkt alls. Kändes skumt att lemna honom när han var så skum men det kan ente jälpas. Han klarar sej. Det brukar han säja i alla fall han som är så stålt.