Total förvirring
Ibland är livet bra underligt. Tidigare satt jag fastspänd och bara väntade på nästa olycka och nu sitter jag här. Jag vet inte om jag ska vara glad eller orolig för jag är ensam, i Triggers hytt. Det känns... jag vet inte ens vad det känns som. Igår... eller är det idag? Jag vet inte längre. Jag har sovit länge och jag hade inte en chans att läsa av klockan efter det att Iago spänt åt mig igen, men i vilket fall.. Det känns som om att vad som helst kunde ha hänt. Det är sällan jag är rädd, men nu har två olika individer skrämt mig på så kort tid att jag börjar undra om jag är som jag ska. Börjar jag kanske bli sjuk?
Stifle vet jag att jag gick för långt med, men jag var bara tvungen att testa honom. Fråga mig inte varför, men när någon ger mig sådana känslor som han gjorde, kort innan jag frågade om han tappat sina tänder, så måste jag bara undersöka saken. Se om folks försvar håller. Det gjorde dem, men samtidigt tycktes jag ha väckt något som borde fått vara ifred. Sedan kom Aztec. Jag skiter ärligt talat i att hans namn är fånigt, för det är det, men det är något med honom som får min hud att klia. Min mor, om hon någonsin var min mor i verkligheten, skulle behandlat honom som sänd från Gud om hon sett honom. Det var nära nog att jag också gjorde det, om det inte varit för hans uttryck när han spände åt mina remmar. Det är löjligt, han är svag och tunn. Säkert kan jag krossa honom om jag bara försökte, men han skrämmer mig, eller i alla fall skrämde. Här och nu är inte samma känsla närvarande och nu är jag fri igen.
Men en olycka drar onekligen fler på sig. Allt började med att jag, trots att jag bara ville be om ursäkt, gick för långt med Stifle, sedan gjorde Aztec entré. Därefter kom Sun. Inget ont om honom, men hans beröring var helt enkelt för mycket. Säkert berodde det bara på vad som hänt tidigare, eller det dumma, simpla faktum att jag satt fast. Har aldrig gillat det. Inte för att jag inte klarar av det, om inte annat har alla övningar härdat mig, men det är också skillnad. Även under träning för att bli polis så hade jag mycket svårare för att sitta fast i handklovar än att sitta fast i mänskliga grepp. Det har väl helt enkelt med den mänskliga faktorn att göra. Människor kan jag klara av, jag är tillräckligt stark för dem, men döda material sitter där dem sitter. De går inte att trigga eller övertyga om att det gör ont att bråka med mig.
Men som om Suns närvaro inte var nog så kom Iago också. Som en fet fluga till skit. Sun hade i alla fall släppt efter på mina remmar, men det såg Iago till att ändra på. Det var inte bara detta som retade mig utan också att handlingen skulle väcka upp Aztec igen. Gud förlåt mig, men just då skrämde det mig. Än värre var att Iago kanske uppfattade det.
Jag var säker på att sitta fast tills någon fått för sig att ge mig mat, men Trigger kom. Ärligt talat så var det längesedan jag varit så tacksam även om han först verkade vilja mig illa han med. Fattar inte var jag fick den tanken ifrån, antagligen var jag bara trött. Ja, naturligtvis, annars hade jag nog inte sovit så länge som jag gjort nu. Men han släppte mig lös i alla fall. Fick mig att gå mina första vacklande steg sedan innan operationen. Jag är löjligt svag efter att ha legat i sjuksäng i dagar, saknar fortfarande blod i kroppen, men det gick i alla fall. Fråga mig inte vad jag sedan tänkte på, men jag kände mig tvingad att få honom att fatta att jag tycker om honom.
Kanske hade jag gjort bäst i att hålla tyst om saken, kanske kunde jag skrivit det när vi skickade alla meddelanden till varandra, men så blev det inte. Gud, jag vill aldrig mer göra om det! Jag var så nervös att det kändes som om bröstkorgen tryckte ur luften ur lungorna. Är det så det känns när man har ångest? Ett tag var jag säker på att svimma och jag är ändå inte säker på att han fattat läget. Inte vet jag var han är nu heller. Kanske är han iväg och arbetar, eller så har han bara passat på att gå iväg innan jag vaknade.
Åh, jag känner mig så förvirrad och osäker när det gäller honom. Det är helt sjukt. Alltid samma sak, så har det alltid varit och jag vet inte vad jag ska göra nu heller. Hur fan kan man vara så dålig när det kommer till karlar som jag är? Är som Diamond sa en gång för en evighet sedan: " Hur kan någon som är runt män tjugofyra timmar om dygnet inte vara så osker på dem?" Ja, vem fan vet? Jag saknar henne verkligen.
Ska avsluta nu. Detta blev ganska långt och om tio år eller om tio timmar så kommer jag undra vad fan jag tänkte på när jag skrev det. Som sagt, det måste vara något fel på mig. Jag längtar tills jag är mitt vanliga starka och friska jag igen, även om jag säkert skulle göra precis samma val igen ifall jag fått gå tillbaka i tiden. Just som jag sa till Fray.
/Beam 12008-05-08
Stifle vet jag att jag gick för långt med, men jag var bara tvungen att testa honom. Fråga mig inte varför, men när någon ger mig sådana känslor som han gjorde, kort innan jag frågade om han tappat sina tänder, så måste jag bara undersöka saken. Se om folks försvar håller. Det gjorde dem, men samtidigt tycktes jag ha väckt något som borde fått vara ifred. Sedan kom Aztec. Jag skiter ärligt talat i att hans namn är fånigt, för det är det, men det är något med honom som får min hud att klia. Min mor, om hon någonsin var min mor i verkligheten, skulle behandlat honom som sänd från Gud om hon sett honom. Det var nära nog att jag också gjorde det, om det inte varit för hans uttryck när han spände åt mina remmar. Det är löjligt, han är svag och tunn. Säkert kan jag krossa honom om jag bara försökte, men han skrämmer mig, eller i alla fall skrämde. Här och nu är inte samma känsla närvarande och nu är jag fri igen.
Men en olycka drar onekligen fler på sig. Allt började med att jag, trots att jag bara ville be om ursäkt, gick för långt med Stifle, sedan gjorde Aztec entré. Därefter kom Sun. Inget ont om honom, men hans beröring var helt enkelt för mycket. Säkert berodde det bara på vad som hänt tidigare, eller det dumma, simpla faktum att jag satt fast. Har aldrig gillat det. Inte för att jag inte klarar av det, om inte annat har alla övningar härdat mig, men det är också skillnad. Även under träning för att bli polis så hade jag mycket svårare för att sitta fast i handklovar än att sitta fast i mänskliga grepp. Det har väl helt enkelt med den mänskliga faktorn att göra. Människor kan jag klara av, jag är tillräckligt stark för dem, men döda material sitter där dem sitter. De går inte att trigga eller övertyga om att det gör ont att bråka med mig.
Men som om Suns närvaro inte var nog så kom Iago också. Som en fet fluga till skit. Sun hade i alla fall släppt efter på mina remmar, men det såg Iago till att ändra på. Det var inte bara detta som retade mig utan också att handlingen skulle väcka upp Aztec igen. Gud förlåt mig, men just då skrämde det mig. Än värre var att Iago kanske uppfattade det.
Jag var säker på att sitta fast tills någon fått för sig att ge mig mat, men Trigger kom. Ärligt talat så var det längesedan jag varit så tacksam även om han först verkade vilja mig illa han med. Fattar inte var jag fick den tanken ifrån, antagligen var jag bara trött. Ja, naturligtvis, annars hade jag nog inte sovit så länge som jag gjort nu. Men han släppte mig lös i alla fall. Fick mig att gå mina första vacklande steg sedan innan operationen. Jag är löjligt svag efter att ha legat i sjuksäng i dagar, saknar fortfarande blod i kroppen, men det gick i alla fall. Fråga mig inte vad jag sedan tänkte på, men jag kände mig tvingad att få honom att fatta att jag tycker om honom.
Kanske hade jag gjort bäst i att hålla tyst om saken, kanske kunde jag skrivit det när vi skickade alla meddelanden till varandra, men så blev det inte. Gud, jag vill aldrig mer göra om det! Jag var så nervös att det kändes som om bröstkorgen tryckte ur luften ur lungorna. Är det så det känns när man har ångest? Ett tag var jag säker på att svimma och jag är ändå inte säker på att han fattat läget. Inte vet jag var han är nu heller. Kanske är han iväg och arbetar, eller så har han bara passat på att gå iväg innan jag vaknade.
Åh, jag känner mig så förvirrad och osäker när det gäller honom. Det är helt sjukt. Alltid samma sak, så har det alltid varit och jag vet inte vad jag ska göra nu heller. Hur fan kan man vara så dålig när det kommer till karlar som jag är? Är som Diamond sa en gång för en evighet sedan: " Hur kan någon som är runt män tjugofyra timmar om dygnet inte vara så osker på dem?" Ja, vem fan vet? Jag saknar henne verkligen.
Ska avsluta nu. Detta blev ganska långt och om tio år eller om tio timmar så kommer jag undra vad fan jag tänkte på när jag skrev det. Som sagt, det måste vara något fel på mig. Jag längtar tills jag är mitt vanliga starka och friska jag igen, även om jag säkert skulle göra precis samma val igen ifall jag fått gå tillbaka i tiden. Just som jag sa till Fray.
/Beam 12008-05-08
Kommentarer
Trackback
