En alfahonas memorarer

Finns det någon gräns för hur förvirrad man kan bli och hur pass plågad man kan känna sig? När vet man att man nått denna gräns? På något vis vet jag att Aztec driver mig ditåt. För varje gång jag möter honom så gör han mig mer och mer förvirrad, mer och mer uppgiven och lamslagen. Och jag vet att han njuter av det, lika mycket som han fascinerades (och njöt?!) av mitt blod som kom av att jag klantade till mig uppe i taket borta vid ett av de nya rummen.

Kanske har jag ändå förtjänat det här, att hela tiden oroa mig för att hans ljusa uppenbarelse ska dyka upp i ögonvrån. Att han ska förlåta mig eller förbanna mig. Sakta driva mig till vansinne. Usch. Jag vet inte vad han gör för att oroa mig så. Han borde inte ge mig några problem, eller var det så enkelt att det var hans ord angående smärta som oroar mig så? Att han verkade vilja välkomna den, just som han sade? Och jag är så rädd i hans närhet att jag ber om andra att rädda mig, därför att jag inte själv klarar av det.

Jag är faktiskt rädd att jag en dag faktiskt söker mig till honom, som han menat att jag borde och skulle. Tänk om det händer.

Då tror jag faktiskt att allt tar slut. Åtminstone för mig. För mig symboliserar han antingen Izra'il, även känd som Azrael
- Dödsängeln, eller Israfil , känd som Rafael. Han som ska signalera början av Domedagen. Vilket som är det bud man inte vill höra.

/Beam 12008-08-11