En alfahonas memorarer

Verkligheten är alltför fylld med känslor och vad folk vill kalla rättvisa, inom vilka ramar jag så smärtsamt blivit stöpt. Hur mycket skulle jag inte önska att jag kunde strypa kräket. Sakta krama livet ur honom och därefter bara känna tillfredsställelse. Sådan är jag nu inte, dessvärre, och det grämer mig att jag inte kan göra något åt denna pestbärande kloakråtta som, på något vis, fått reda på sanningen gällande vad som hänt mellan mig och Fray.

Jag har svårt att tro att Fray skulle sagt något, han bröt förvisso det löfte han gav mig om att hindra mig från att löpa amok, men han har alltid haft en viss förmåga att hålla tand för tunga. Eller är ändå felet hans?

Hur kräket till kloakråtta ändå -vågade- skicka mig bibliska citat går över mitt förstånd. Han jag tappat min pondus så totalt att han faktiskt tar risken att ge mig dåligt samvete för något jag redan lider under? Det här kan inte fortsätta, det är säkert bara en tidsfråga innan han går steget längre och börjar utöva utpressning mot mig eller något annat än värre. Skulle inte förvåna mig alls trots hans påstådda ärliga uppsåt!

Anledningen till att jag inte, direkt, såg till att statuera ett exempel jag borde lämnat av för evigheter sedan? Kräket räddade mig! På något vis har han uppfattat att jag inte klarar av att hantera Aztec och klämde sig in framför honom för att mana honom från hopprummet. Och trots hans förmaningar till min dator genom dessa bibliska utdrag så har han samma problem som jag när det kommer till vår gyllene demon. Jag känner så igen orden i korridoren och även om alla andra är så förbannat förblindade av Stifles ack så mjuka framtoning så är jag det inte. Jag ska fan klämma åt kräket där det gör som mest ont och om det inte hjälper mot att hålla honom från mitt liv, får jag tänka ut något annat.

Och Fray? Är det han som sagt något trots att han inte lovade... måste något göras.

/Beam 12008-08-21