Adanas dagbok

På väg till lönnkrogen för att söka mej till den enda jag vet som kan tänka sej bo utomhus i vintern ett tag så pasade jag på att ha ihjäl en alv. Han störde mej ock förtjänade ente bettre. Tid att visa att man ente är rädd för de förbanade spetsöronen. Har aldri varit. Funderade på att anvenda hans blod att skriva med men valde att nacka en höna istälet. Svartöga blev den som fick följa med ut sen. Ångrar det. Vi möte Narath borta i gråtan som Sethyril visade en gång i tiden. Ecklia alv. Svartöga kunde haft i jäl honom men valde att låta hoom slema iväg. Det jör mej så arj. Nej. Enta arj. Förbanad. Nu kunde jag ha slupit det problemet men får istälet veta att han fins kvar där ute. Någonstans. Tid att röra på sej. Fort.